Thème: La participation de l'enfant
1- POURQUOI LE 16 JUIN ?
The West Township (la cité du sud-ouest), connue sous le nom de Soweto, qui a d'abord été en 1904 une cité-dortoir pour les mineurs noirs, est devenue une métropole moderne. Au-delà des rangées de maisons et de tôles ondulées aux couleurs vives, le rythme de la cité imprègne la politique, la mode, la musique, la danse et la langue du pays. Et les battements de cœur de Soweto ont des échos dans toute l'Afrique.
Pour ceux qui sont suffisamment âgés pour s'en souvenir, Soweto symbolise le courage. Le Mercredi 16 juin 1976, lors de l'apartheid, les enfants noirs ne bénéficiaient pas des privilèges éducationnels ; 10000 jeunes, des écoliers pour l'essentiel, sont descendus dans les rues de Soweto pour une manifestation pacifique, mécontent qu'on leur enseigne l'afrikaans, considéré comme la langue de l'oppression.
HECTOR PETERSON, âgé de 12 ANS, fut le premier enfant tombé sous les balles des policiers ce jour.
Les autorités, en réponse, ont eu recours à la force. Des policiers en arme ont lancé des grenades lacrymogènes dans la foule et les étudiants, en représailles, ont jeté des pierres. Lorsque l'ordre est revenu, il y avait 152 enfants morts, jonchant le sol. Les manifestations ont continué en 1977, faisant plus de 700 jeunes victimes. Le 26 juin de cette année-là, le gouvernement a abandonné l'enseignement de l'afrikaans dans les écoles fréquentées exclusivement par les Noirs, ce qui a constitué un triomphe du mouvement anti-apartheid.
Quinze ans après, en 1991, l'Organisation de l'unité africaine a immortalisé la révolte de Soweto en déclarant le 16 juin Journée de l'enfant africain. Cette déclaration a marqué la reconnaissance officielle de la contribution des enfants à la lutte contre l'apartheid.
La solution doit venir d'une règle inflexible émanant des dirigeants politiques au plus haut niveau. En 1991, lorsque nos présidents ont commémoré le 16 juin, ils disaient en effet : « Les enfants africains ne seront plus jamais victimes de violence, de maltraitance et abattus comme lors du massacre de Soweto. » Il faut retrouver une telle résolution. Une cérémonie commémorative est tout simplement insuffisante.
Il faut que les gouvernements prennent deux mesures importantes. Ils devraient, tout d'abord, mettre en place une législation ferme et détaillée pour la protection des enfants. Ils devraient ensuite faire en sorte que cette législation soit strictement appliquée.
La Journée de l'enfant africain de cette année a pour thème «La participation de l’enfant ».
Nous développerons ces trois thèmes :
1-Qu’est ce que la participation de l’enfant
2-Quelle est la tranche d’âge concernée
3-Comment encourager la participation de l’enfant
4- Le témoignage d’un rescapé « Milton Nkosi est aujourd'hui l'un des rédacteurs en chef des services Afrique de la BBC. Il vivait à Soweto au moment des émeutes de juin 1976. Il était alors écolier et il se souvient de ces jours qui ont ébranlé le régime d'apartheid ».
1-Qu’est ce que la participation de l’enfant
En tant que citoyen d'un État (ville, province, pays), tu as non seulement des droits, comme celui de t’exprimer, d’éduquer, mais également des devoirs, comme respecter les autres, leur venir en aide et avoir un comportement civique. C'est aussi ça, être citoyen!
2-Quelle est la tranche d’âge concernée
Tout enfant de 0 à 17 ans a droit des occasions de s’exprimer, d’être entendu et l’acceptation leur point de vue.
3-Comment encourager la participation de l’enfant
Octroyer à l’enfant la liberté d’expression. Il faut le soutenir, l’encourager, lui montrant qu’on l’écoute, l’aidant à parler, à participer et à décider. Octroyer à l’enfant la liberté d’expression.
A /. Soutenir et encourager la participation des enfants
Les enfants apprennent et évoluent en participant avec les autres et en entrant en communication avec eux. Une participation active suppose qu’ils expriment leurs idées et que les adultes et leurs pairs les écoutent, les respectent et accordent de l’importance à leurs propos. Tous les enfants – peu importe leur âge ou leur stade de développement –
sont capables de s’exprimer quoique différemment. Les bébés pleurent, babillent ou gesticulent pour communiquer tandis que les enfants plus âgés parlent, dessinent ou utilisent un instrument de musique ou le jeu pour exprimer leurs pensées et leurs émotions. Il incombe aux parents et aux éducatrices de donner aux enfants des occasions de s’exprimer, « d’entendre » ce que les enfants ont à dire et de leur montrer qu’ils prennent au sérieux leur point de vue.
B/ .Comment montrer à l enfant qu’on l’écoute
On doit :
-Être attentif et disponible.
-Signaler son intérêt et se concentrer sur ce qu’il dit en s’accroupissant pour se mettre à son niveau.
-Encourager l’enfant afin qu’il s’exprime à son aise.
-Faire preuve de patience et donner à l’enfant le temps d’exprimer verbalement ce qu’il a à dire.
-Poser des questions et paraphraser le message de l’enfant pour s’assurer qu’on le comprend bien.
-Se rendre compte que le genre de questions qu’on pose peut soit encourager l’enfant à participer à la conversation ou, au contraire, le dissuader d’y prendre part. On doit poser des questions ouvertes pour donner à l’enfant l’envie de développer le sujet.
-Être sensible au fait que si on donne l’exemple de l’écoute active à l’enfant, celui-ci aura davantage tendance à écouter activement les autres. L’écoute active aidera l’enfant à avoir de bons rapports avec ses camarades.
C/ .Comment aider l’enfant à parler, à participer et à décider
On doit :
-Considérer que chaque enfant possède une expérience personnelle qui lui est propre et tenir compte de son patrimoine familial, social, économique, culturel et religieux ainsi que de son stade de développement.
-Utiliser une diversité de méthodes pour écouter le point de vue des enfants et les observer. Il faut donc porter attention aux enfants non seulement lorsqu’ils parlent, mais dans toutes leurs formes de participation. Les jeux, les dessins et les comportements des enfants doivent être observés et doivent servir de points de repère par la suite dans nos rapports avec eux.
-Créer des activités qui donnent aux enfants l’occasion de prendre conscience de leurs propres capacités et de leur propre pouvoir d’assumer la direction d’une activité.
-Soutenir les enfants lorsqu’ils s’expriment et suivre leur « élan » en saisissant spontanément les occasions d’apprentissage qui se présentent.
-Se rendre compte que les enfants se concentrent davantage lorsqu’ils apprennent quelque chose qui les intéresse.
-Percevoir les intérêts des enfants, développer leurs compétences et rajuster les activités et la routine de façon à mieux répondre à leurs besoins et à leur permettre de prendre une part plus active à ce qui se passe.
-Se rendre compte qu’il faut peut-être recourir à des mesures d’adaptation pour donner aux enfants ayant des besoins spéciaux la possibilité de participer aux activités.
-Donner aux jeunes enfants de plus en plus le contrôle de leurs soins personnels lorsqu’ils s’en montrent capables.
-Chercher à connaître l’opinion des enfants sur les questions qui les touchent.
-Leur expliquer pourquoi telle ou telle décision est prise.
-Tenir compte du potentiel de tous les jeunes enfants et non seulement de ceux qui parlent le plus fort.
-Les enfants ont le droit d’exprimer leur point de vue et d’être des participants actifs dans leur propre vie.
Il s’agit du «droit d’être entendu » qui est reconnu par la Convention des Nations unies relative aux droits de l’enfant (CDE). La CDE, qui a été adoptée par les Nations unies en novembre 1989, énumère les droits humains fondamentaux de tous les enfants du monde. Le droit d’être entendu est précisé à l’article 12 de la Convention, qui se lit comme suit :
1. Les États parties garantissent à l’enfant qui est capable de discernement le droit d’exprimer librement son opinion sur toute question l’intéressant, les opinions de l’enfant étant dûment prises en considération eu égard à son âge et à son degré de maturité.
2. À cette fin, on donnera notamment à l’enfant la possibilité d’être entendu dans toute procédure judiciaire ou administrative l’intéressant, soit directement, soit par l’intermédiaire d’un représentant ou d’un organisme approprié, de façon compatible avec les règles de procédure de la législation nationale.
Soweto, trente ans après
Milton Nkosi (g.) avait dix ans lors des émeutes de Soweto
Milton Nkosi est aujourd'hui l'un des rédacteurs en chef des services Afrique de la BBC. Il vivait à Soweto au moment des émeutes de juin 1976. Il était alors écolier et il se souvient de ces jours qui ont ébranlé le régime d'apartheid.
C'était l'un des hivers les plus froids qu'ait jamais connu l'Afrique du Sud, et j'avais seulement dix ans.
Le 16 juin était un mercredi comme les autres et je me rendais à mon école, située dans les quartiers ouest de Soweto.
Les chants, au début des cours, avaient été superbes, comme d'habitude, les professeurs avaient envie d'enseigner et nous, les élèves, nous étions concentrés sur nos examens de fin de trimestre.
Tout à coup, au beau milieu du cours de Mme Mofokeng, nous avons entendu des cris et des chants qui venaient de dehors.
Nous ne pouvions plus nous concentrer et nous avons commencé à regarder par les fenêtres.
"Non à l'afrikaans !"
J'ai vu des milliers d'étudiants qui portaient des uniformes de différentes écoles et qui chantaient des slogans contre l'apartheid.
Nous sommes sortis voir ce qui se passait et nous avons tout de suite vu qu'un cordon de policiers empêchaient les manifestants d'avancer.
Sur les banderolles, ils avaient écrit : " Non à l'afrikaans ! ", "Non à la langue de l'oppresseur ! ", "Fini l'afrikaans !
"Pourquoi est-ce que tant de personnes sont mortes ?" s'interroge encore Milton
Nos professeurs nous ont dit de rentrer dans nos salles de classe : certains élèves ont obéi mais d'autres ont préféré rejoindre les manifestants.
C'est ce que j'ai fait : je suis sorti et j'ai regardé l'Histoire en marche, là, juste sous mes yeux.
Il y avait quelque chose de particulier dans la manière dont les policiers se comportaient : ils étaient tendus, ils avaient des armes et ils étaient prêts à tirer.
J'ai remarqué aussi qu'ils étaient plus nombreux que d'habitude.
Il y avait de plus en plus de monde et la foule chantait de plus en plus fort.
Les chiens des policiers aboyaient et le dispositif des forces de l'ordre ne cessait d'être renforcé.
Pour la première fois de ma vie, je voyais des fusils et des bombes lacrymogènes.
Il y avait de l'excitation dans l'air. Des manifestants se moquaient ouvertement des policiers - de leurs oreilles surtout : certains avaient vraiment de grandes oreilles, très laides !
Tout à coup, la tension a été trop forte ; les policiers ont crié aux manifestants qu'ils avaient deux minutes pour se disperser.
J'ai entendu des tirs, des gens hurlaient ; les grenades lacrymogènes sifflaient au-dessus de ma tête et laissaient des trainées blanches dans le ciel.
J'ai commencé à pleurer et à tousser : je ne pouvais plus m'arrêter.
Les étudiants couraient pour se mettre à l'abri mais les policiers ont lâché leurs chiens.
J'ai couru me réfugier dans la boutique de Mr Khumalo, à quelques rues de mon école, mais il n'y avait pas assez de place pour s'y cacher alors j'ai décidé de tenter de rentrer à la maison.
"Ils ont lâché les chiens"
Les étudiants, eux, avaient commencé à jeter des pierres contre les voitures de la police, et contre les véhicules de livraison.
Les pillards aussi étaient à l'oeuvre : c'était le chaos. J'avais tellement peur !
Hector Peterson est l'une des premières victimes des émeutes
Dans la confusion qui a suivi, je me souviens juste avoir cherché mon plus jeune frère, Mfanasibili Nkosi, qui était dans une école pas loin.
Mais le gros des combats se déroulaient entre nos deux établissements et il m'était impossible de traverser la rue Pela pour aller vers le sien.
A ma troisième tentative pour essayer de traverser la rue, j'ai rencontré un de mes voisins, Mbuyisa Makhubu.
Il portait dans ses bras un enfant qui saignait et criait aux étudiants : "Cela suffit ! Cela suffit !" Puis il m'a dit : "Qu'est-ce que tu fais là ? Rentre chez toi !"
J'ai fait demi-tour et j'ai couru vers la maison. La chaussée était couverte de chaussures d'écoliers, de cartables, de verre brisé, de pierres et de débris.
J'ai vu des gens jeter des pierres sur une camionnette blanche : elle s'est renversée et des pillards se sont précipités pour voler la viande surgelée qui étaient à l'intérieur.
Pendant ce temps, les voitures de patrouille quadrillaient les rues à la recherche d'étudiants. Partout, des pneus brûlaient et des barricades bloquaient les rues.
Plus tard dans l'après-midi, j'ai su que mon frère allait bien : il s'était réfugié chez des amis.
Quant au garçon que j'avais vu dans les bras de Mbuyisa, il s'appelait Hector Peterson. Il avait été blessé par balle et avait succombé à ses blessures.
Trente ans après, je me souviens encore de cette journée comme d'un moment décisif dans la lutte contre le régime d'apartheid. Mais pourquoi a-t-il fallu que cela soit aussi douloureux ? Pourquoi est-ce que tant de personnes sont mortes ?
L'Afrique du Sud a parcouru un long chemin depuis le 16 juin 1976 et l'avenir paraît plus ouvert qu'il ne l'a jamais été, en dépit des problèmes.
J'espère que les Sud-africains se battront avec autant d'ardeur contre le Sida qu'ils l'ont fait avec le régime raciste d'apartheid.
DÍA del NIÑO AFRICAIN_ testimonio de un superviviente Milton Nkosi
Automatically translated into Spanish thanks to WorldLingo
Tema: ¿La participación del niño
1 - POR QUÉ EL 16 DE JUNIO?
The West Township (la ciudad del suroeste), conocido bajo el nombre de Soweto, que en primer lugar estuvo en 1904 una ciudad dormitorio para los mineros negros, se convirtió en una metrópolis moderna. Más allá de las hileras de casas y chapas onduladas a los colores vivos, el ritmo de la ciudad impregna la política, el método, la música, la danza y la lengua del país. ¿Y las pulsaciones de c? ur de Soweto tienen ecos en todo África.
Para los que son suficientemente viejos para para acordarse, Soweto simboliza el valor. El miércoles 16 de junio de 1976, en el apartheid, los niños negros no se beneficiaban de los privilegios educativos; 10000 jóvenes, de los colegiales esencialmente, descendieron en las calles de Soweto para una manifestación pacífica, descontento que se les enseña a africaans, considerado como la lengua de la opresión.
HECTOR PETERSON, de 12 AÑOS, fue el primer niño caído bajo las bolas de los policías este día.
Las autoridades, en respuesta, recurrieron a la fuerza. Policías en arma lanzaron granadas lacrimógenas en la muchedumbre y los estudiantes, en represalias, lanzaron piedras. Cuando el orden vuelve de nuevo, había 152 niños muertos, cubriendo el suelo. Las manifestaciones siguieron en 1977, haciendo a más de a 700 jóvenes víctimas. El 26 de junio de ese año, el Gobierno abandonó la enseñanza de africaans en las escuelas frecuentadas exclusivamente por los Negros, lo que constituyó un triunfo del movimiento antiapartheid.
Quince años después, en 1991, de la Organisation de la Unidad Africana immortalisé la rebelión de Soweto declarando el 16 de junio Día del niño africano. Esta declaración señaló el reconocimiento oficial de la contribución de los niños a la lucha contra el apartheid.
La solución debe venir de una norma inflexible que emana de los dirigentes políticos al más alto nivel. En 1991, cuando nuestros Presidentes conmemoran a el 16 de junio, decían en efecto: “Los niños africanos más víctimas de violencia, de maltrato y cortados como en la masacre de Soweto. ” Es necesario encontrar tal Resolución. Una ceremonia conmemorativa es simplemente insuficiente.
Es necesario que los Gobiernos adoptan dos medidas importantes. Deberían, en primer lugar, establecer una legislación firme y detallada para la protección de los niños. Deberían a continuación procurar que esta legislación se aplique estrictamente.
¿El Día del niño africano de este año tiene por tema “la participación de l? niño”.
Desarrollaremos estos tres temas:
¿1-Qu? ¿es lo que la participación de l? ¿niño
2-cuál es el tramo d? ¿edad afectada
3-Cómo fomentar la participación de l? ¿niño
4 - el testimonio d? un superviviente “Milton Nkosi es uno hoy de los redactores principales de los servicios África de la BBC. Vivía a Soweto en el momento de los motines de junio de 1976. Era entonces colegial y se acuerda de estos días que sacudieron el régimen de apartheid”.
¿1-Qu? ¿es lo que la participación de l? ¿niño
como ciudadano de un Estado (ciudad, provincia, país), tiene no solamente derechos, como el de t? ¿expresar, d? educar, pero también de los deberes, como respetar otros, ayudarles y tener un comportamiento cívico. ¡Es también eso, ser ciudadano!
¿2-Cuál son el tramo d? ¿edad afectada
Todo niño de 0 a 17 años tiene derecho de las ocasiones de s? ¿expresar, d? ¿oyese y l? aceptación su opinión.
¿3-Cómo fomentar la participación de l? ¿niño
conceder a l? ¿niño la libertad d? expresión. ¿Es necesario sostenerlo, l? ¿fomentar, mostrándole qu? ¿él l? ¿escucha, l? ayudando a hablar, participar y decidir. ¿Conceder a l? ¿niño la libertad d? expresión.
A/. Apoyar y fomentar la participación de los niños
los niños aprenden y evolucionan participando con otros y entrando en comunicación con ellos. ¿Una participación activa supone qu? ¿expresan sus ideas y que los adultos y sus pares los escuchan, los respetan y conceden de l? importancia a sus observaciones. ¿Todos los niños? ¿qué más da su edad o su fase de desarrollo?
¿son capaces de s? expresar aunque diferentemente. Los bebés lloran, parlotean o gesticulent para comunicar mientras que los niños más viejos hablan, dibujan o utilizan un instrumento de música o el juego para expresar sus pensamientos y sus emociones. ¿Incumbe a los padres y a los profesores dar a los niños ocasiones de s? ¿expresar, “d? ¿oír” lo que los niños tienen que decir y de mostrarles qu? toman seriamente su opinión.
B/ . ¿Cómo mostrar a l niño qu? ¿él l? se escucha
se debe:
- Estar atento y disponible.
¿- Indicar su interés y concentrarse en este qu? ¿él dicho en s? accroupissant para ponerse a su nivel.
¿- Fomentar l? ¿niño a fin qu? ¿él s? exprese a su comodidad.
¿- Demostrar paciencia y dar a l? ¿niño el tiempo d? ¿expresar verbalmente este qu? tiene que decir.
¿- Plantear cuestiones y parafrasear el mensaje de l? ¿niño para s? ¿garantizar qu? se lo comprende bien.
¿- Darse cuenta de que la clase de cuestiones qu? ¿se coloca se puede se sea fomentar l? ¿niño que debe participarse en la conversación o, al contrario, disuadirlo d? allí tomar parte. ¿Se deben plantear cuestiones abiertas para dar a l? ¿niño l? deseo de desarrollar el tema.
¿- Ser sensible al hecho de que si se da l? ¿ejemplo de l? ¿escucha activa a l? niño, éste tenderá aún más a escuchar activamente otros. ¿L? ¿escucha activa ayudará a l? niño a tener buenos informes con sus camaradas.
C/ . ¿Cómo ayudar a l? niño que debe hablarse, participar y decidir
se debe:
- Considerar que cada niño posee una experiencia personal que le está propia y tener en cuenta su patrimonio familiar, social, económico, cultural y religioso así como de su fase de desarrollo.
- Utilizar una diversidad de métodos para escuchar la opinión de los niños y observarlos. ¿Es necesario pues prestar atención a los niños no solamente lorsqu? hablan, pero en todas sus formas de participación. Los juegos, los dibujos y los comportamientos de los niños deben observarse y deben servir de puntos de señal más tarde en nuestros informes con ellos.
¿- Crear actividades que dan a los niños l? ¿ocasión de tomar conciencia de sus propias capacidades y su propio poder d? ¿asumir la dirección d? una actividad.
¿- Sostener los niños lorsqu? ¿ellos s? ¿expresan y seguir su “impulso” aprovechando espontáneamente las ocasiones d? aprendizaje que se presentan.
¿- Darse cuenta de que los niños se concentran lorsqu? se enteran de algo que los interesa.
- Percibir los intereses de los niños, desarrollar sus competencias y reajustar las actividades y la rutina de tal modo que mejor responder a sus necesidades y a permitirles tomar una parte más activa a lo que pasa.
¿- Darse cuenta qu? ¿es necesario recurrir quizá a medidas d? adaptación para dar a los niños que tienen de las necesidades especiales la posibilidad de participar en las actividades.
¿- Dar a los jóvenes niños cada vez más el control de sus cuidados personales lorsqu? ¿ellos s? muestran capaces.
¿- Pretender conocer l? opinión de los niños sobre las cuestiones que los afectan.
su explicar porqué se toma tal o cual decisión.
- Tener en cuenta el potencial de todos los jóvenes niños y no solamente de los que hablan el lo más muy posible.
¿niños tienen el derecho d? ¿expresar su opinión y d? ser participantes activos en su propia vida.
¿Él s? ¿actúa del “derecho d? ¿oyese” que es reconocido por el Convenio de las Naciones Unidas relativo a los derechos de l? niño (CDE). El CDE, que ha sido adoptada por las Naciones Unidas en noviembre de 1989, enumera los derechos humanos fundamentales de todos los niños del mundo. ¿El derecho d? ¿oyese se precisa a l? artículo 12 del Convenio, que se lee del siguiente modo:
1. ¿Los Estados partes garantizan a l? ¿niño que es capaz de discernimiento el derecho d? ¿expresar libremente su opinión sobre toda cuestión l? ¿interesando, las opiniones de l? niño debidamente tiénense en cuenta habida cuenta de su edad y de su grado de madurez.
2. ¿A tal efecto, se dará, en particular, a l? ¿niño la posibilidad d? ¿oyese en todo procedimiento judicial o administrativo l? ¿interesando, o directamente, o por l? ¿intermediario d? ¿un representante o d? un organismo conveniente, de manera compatible con las normas de procedimiento de la legislación nacional.
Soweto, treinta años después
de Milton Nkosi (g.) tenía diez años en los motines de Soweto
Milton Nkosi es uno hoy de los redactores principales de los servicios África de la BBC. Vivía a Soweto en el momento de los motines de junio de 1976. Era entonces colegial y se acuerda de estos días que sacudieron el régimen de apartheid.
Era uno de los inviernos más fríos que nunca haya conocido Sudáfrica, y tenía solamente diez años.
El 16 de junio era un miércoles como los otros y me volvía a mi escuela, situada en los barrios occidentales de Soweto.
Los bordes, al principio de los cursos, habían sido magníficos, como siempre, los profesores tenían deseo de enseñar y, los alumnos, nos habíamos concentrado en nuestros exámenes de final de trimestre.
Repentinamente, al bonito medio del curso de la Sra. Mofokeng, oímos gritos y bordes que venían de exterior.
No podíamos ya concentrarnos y comenzamos a observar por las ventanas.
¡“No a africaans! ”
Vi a millares de estudiantes que llevaban uniformes de distintas escuelas y que cantaban de los lemas contra el apartheid.
Salimos ver lo que pasaba y tenemos inmediatamente dado que un cordón de policías impedían a los manifestantes avanzar.
Sobre las banderolas, habían escrito: ¡“No a africaans! ¡“, “no a la lengua del opresor! ¡“, “Terminado africaans!
“Porqué tanto personas se murieron?” se pregunta aún a Milton
Nuestros profesores nos dijeron volver a entrar en nuestras salas de clase: algunos alumnos obedecieron pero de otros prefirieron unirse los manifestantes.
Es lo que hice: salí y observé la Historia en marcha, allí, justa bajo mis ojos.
Había algo de particular en la manera en que los policías se implicaban: eran tensos, tenían armas y estaban dispuestos a extraer.
Observé también que eran más numerosos que generalmente.
Había cada vez más mundo y la muchedumbre cantaba cada vez más muy.
Los perros de los policías aboyaient y el dispositivo de las fuerzas del orden no dejaba reforzarse.
Por primera vez de mi vida, veía fusiles y bombas lacrimógenas.
Había de la excitación en el aire. Manifestantes se burlaban abiertamente de los policías - de sus orejas sobre todo: certains avaient vraiment de grandes oreilles, très laides !
Repentinamente, la tensión fue demasiado fuerte; los policías gritaron a los manifestantes quienes tenían dos minutos para dispersarse.
Oí tiros, gente gritaba; las granadas lacrimógenas silbaban sobre mi cabeza y dejaban rastros blancos en el cielo.
Comencé a llorar y toser: no podía ya detenerme.
Los estudiantes corrían para ponerse al refugio pero los policías liberaron a sus perros.
Lo corrí lo refugiar en la tienda del Sr. Khumalo, a algunas calles de mi escuela, pero no había bastante lugar para ocultarse entonces yo decidió intentar volver a entrar a la casa.
“Liberaron a los perros”
los estudiantes, ellos, habían comenzado a lanzar piedras contra los coches de la policía, y contra los vehículos de entrega.
Los ladrones también estaban a la obra: era el caos. ¡Tenía tanto miedo!
Hector Peterson es una de las primeras víctimas de los motines
en la confusión que siguió, yo se acuerda exactamente de buscar mi más joven a hermano, a Mfanasibili Nkosi, que estaba en una escuela no lejos.
Pero el grande de los combates se desarrollaban entre nuestros dos establecimientos y me era imposible cruzar la calle peló para ir hacia el suyo.
A mi tercera tentativa para intentar cruzar la calle, me entrevisté con uno de mis vecinos, Mbuyisa Makhubu.
Llevaba en sus brazos a un niño que sangraba y gritaba a los estudiantes: ¡“Eso basta! ¡Eso basta! “Luego me dijo: ¿“Qu'est-ce-que hace allí? ¡Vuelva a entrar en ti! “
Hice giro de 180 grados y corrí hacia la casa. La calzada estaba cubierta con zapatos de colegiales, carteras, vidrio roto, piedras y ruina.
Vi gente lanzar piedras sobre una camioneta blanca: se invirtió y ladrones se precipitaron para robar la carne congelada que estaban dentro.
Durante este tiempo, los coches de patrulla ajustaban las calles en busca de estudiantes. Por todas partes, neumáticos quemaban y barricadas bloqueaban las calles.
Más tarde en la tarde, supe que mi hermano iba bien: se había refugiado en amigos.
En cuanto al muchacho quien había visto en los brazos de Mbuyisa, se llamaba a Hector Peterson. Fue herido por bola y había sucumbido a sus heridas.
Treinta años después de, me acuerdo aún de este día como uno momento decisivo en la lucha contra el régimen de apartheid. ¿Pero por qué fue necesario qué eso sea tan doloroso? ¿Por qué tanto personas se murieron?
Sudáfrica recorrió un largo camino desde el 16 de junio de 1976 y el futuro parece más abierto que nunca lo ha estado, a pesar de los problemas.
Espero que los Sudafricanos se pegarán con tanto calor contra el SIDA que lo hicieron con el régimen racista de apartheid.
GIORNO del FIGLIO AFRICAIN_ prova di un rescapé Milton Nkosi
Automatically translated into Italian thanks to WorldLingo
Tema: La partecipazione del bambino
1 - PERCHÉ IL 16 GIUGNO?
The West Township (la città del sud-ovest), conosciuta sotto il nome di Soweto, che è anzitutto stata nel 1904 un cité-dortoir per i minatori neri, è diventata una metropoli moderna. Oltre alle file di case e di lamiere ondulate ai colori vivi, il ritmo della città impregna la politica, il modo, la musica, la danza e la lingua del paese. Ed i battiti di c? ur di Soweto hanno echi in tutta l'Africa.
Per quelli che sono sufficientemente vecchi per ricordarsene, Soweto simbolizza il coraggio. Mercoledì il 16 giugno 1976, in occasione della segregazione, i bambini neri non beneficiavano dei privilegi educativi; 10000 giovani, degli scolari essenzialmente, sono scesi nelle vie di Soweto per una manifestazione pacifica, insoddisfatto che si insegna loro il afrikaans, considerato come la lingua dell'oppressione.
HECTOR PETERSON, di 12 ANNI, fu il primo bambino caduto sotto le palle dei poliziotti questo giorno.
Le autorità, in risposta, hanno ricorso alla forza. Poliziotti in arma hanno lanciato granate lacrimogene nella folla e gli studenti, in rappresaglie, hanno gettato pietre. Quando l'ordine è ritornato, c'erano 152 bambini morti, jonchant il suolo. Le manifestazioni hanno continuato nel 1977, che fanno più di 700 giovani vittime. Il 26 giugno di quest'anno, il governo ha abbandonato l'insegnamento dell'afrikaans nelle scuole partecipate esclusivamente dai neri, cosa che ha costituito un trionfo del movimento anti-segregazione.
Quindici anni dopo, nel 1991, la Organizzazione dell'unità africana immortalisé la sommossa di Soweto dichiarando il 16 giugno Journée del bambino africano. Questa dichiarazione ha segnato il riconoscimento ufficiale del contributo dei bambini alla lotta contro la segregazione.
La soluzione deve venire da una norma inflessibile che emana dai dirigenti politici al più alto livello. Nel 1991, quando i nostri presidenti hanno commemorato il 16 giugno, dicevano in effetti: “I bambini africani non saranno più mai vittime di violenza, di maltraitance ed abbattuti come in occasione del massacro di Soweto. „ Occorre trovare tale risoluzione. Una cerimonia commemorativa è semplicemente insufficiente.
Occorre che i governi adottano due misure importanti. Dovrebbero, innanzitutto, organizzare una legislazione ferma e dettagliata per la protezione dei bambini. Dovrebbero in seguito fare in modo che questa legislazione sia strettamente applicata.
Il giorno del bambino africano di quest'anno ha per tema “la partecipazione di l? bambino„.
Svilupperemo questi tre temi:
1-Qu? è soltanto la partecipazione di l? bambino
quale è la sezione d? età interessata
3-Come incoraggiare la partecipazione di l? bambino
4 - la prova d? un rescapé “Milton Nkosi è oggi uno dei redattori principali dei servizi Africa della BBC. Viveva a Soweto al momento delle sommosse del giugno 1976. Era allora scolaro e si ricorda di questi giorni che hanno scosso il regime di segregazione„.
1-Qu? è soltanto la partecipazione di l? bambino
come cittadino di uno Stato (città, provincia, paese), hai non soltanto diritti, come quello di t? esprimere, d? istruire, ma anche dei doveri, come rispettare gli altri, venire loro in aiuto ed avere un comportamento civico. È anche quello, essere cittadino!
2-Quale è la sezione d? età interessata
Qualsiasi bambino da 0 a 17 anni ha diritto delle occasioni di s? esprimere, d? essere inteso e l? accettazione il loro punto di vista.
3-Come incoraggiare la partecipazione di l? bambino
assegnare a l? bambino la libertà d? espressione. Occorre sostenerlo, l? incoraggiare, mostraregli qu? si l? ascolto, l? aiutando a parlare, a partecipare e decidere. Assegnare a l? bambino la libertà d? espressione.
A/. Sostenere ed incoraggiare la partecipazione dei bambini
i bambini apprendono ed evolvono partecipando con gli altri ed entrando in comunicazione con loro. Una partecipazione attiva suppone qu? esprimono le loro idee e che gli adulti ed i loro paia loro ascoltano, le rispettano ed accordano di l? importanza alle loro opinioni. Tutti i bambini? poco importa la loro età o la loro fase di sviluppo?
sono capaci di s? esprimere sebbene differentemente. I bambini piangono, babillent o gesticulent per comunicare mentre i bambini più vecchi parlano, disegnano o utilizzano uno strumento musicale o il gioco per esprimere i loro pensieri e le loro emozioni. Spetta ai genitori ed agli insegnanti dare ai bambini occasioni di s? esprimere, “d? intendere„ ciò che i bambini devono dire e di mostrare loro qu? prendono seriamente il loro punto di vista.
B/ . Come mostrare a l bambino qu? si l? ascoltasi
deve:
- Essere attento e disponibile.
- Segnalare il suo interesse e concentrarsi su questo qu? egli detto in s? accroupissant per mettersi al suo livello.
- Incoraggiare l? bambino allo scopo qu? egli s? esprime alla sua comodità.
- Dare prova di pazienza e dare a l? bambino il tempo d? esprimere oralmente questo qu? deve dire.
- Chiedere precisazioni e parafrasare il messaggio di l? bambino per s? garantire qu? lo capisce bene.
- Rendersi conto che il tipo di questioni qu? si pone può sia incoraggiare l? bambino da partecipare alla conversazione o, al contrario, dissuaderlo d? prendere parte. Si devono chiedere precisazioni aperte per dare a l? bambino l? desiderio di sviluppare l'argomento.
- Essere sensibile al fatto che se si danno l? esempio di l? ascolta attiva a l? bambino, quest'ultimo avranno maggiormente tendenza ad ascoltare attivamente gli altri. L? ascolta attiva aiuterà l? bambino ad avere buone relazioni con i suoi camerati.
C/ . Come aiutare l? bambino da parlare, partecipare e decidere
si deve:
- Considerare che ogni bambino possiede un'esperienza personale che gli è propria e tenere conto del suo patrimonio familiare, sociale, economico, culturale e religiosi e della sua fase di sviluppo.
- Utilizzare una diversità di metodi per ascoltare il punto di vista dei bambini ed osservarli. Occorre dunque portare attenzione ai bambini non soltanto? parlano, ma in tutte le loro forme di partecipazione. I giochi, i disegni ed i comportamenti dei bambini devono essere osservati e devono fungere da punti di riferimento successivamente nelle nostre relazioni con loro.
- Creare attività che danno ai bambini l? occasione di prendere coscienza delle loro capacità e del loro potere d? assumere la direzione d? un'attività.
- Sostenere i bambini? s? esprime e seguire il loro “slancio„ cogliendo spontaneamente le occasioni d? apprendistato che si presentano.
- Rendersi conto che i bambini si concentrano? apprendono qualcosa che li interessa.
- Percepire gli interessi dei bambini, sviluppare le loro competenze e riadattare le attività e la routine in modo da rispondere meglio alle loro necessità e permettere loro di prendere una parte più attiva a ciò che avviene.
- Rendersi conto qu? occorre forse ricorrere a misure d? adattamento per dare ai bambini aventi delle necessità speciali la possibilità di partecipare alle attività.
- Dare alla prima infanzia sempre più il controllo delle loro cure personali? s? ne mostrante capaci.
- Cercare di conoscere l? opinione dei bambini sulle questioni che le toccano.
il loro spiegare perché questa o quella decisione è presa.
- Tenere conto del potenziale di tutti i giovani bambini e non soltanto di quelli che parlano più molto.
bambini hanno il diritto d? esprimere il loro punto di vista e d? essere partecipanti attivi nella loro vita.
Egli s? agisce “del diritto d? essere inteso„ che è riconosciuto dalla convenzione delle Nazioni Unite relativa ai diritti di l? bambino (CDE). La CDE, che è stato adottato dalle Nazioni Unite nel novembre 1989, enumera i diritti umani fondamentali di tutti i bambini del mondo. Il diritto d? essere inteso è precisato a l? articolo 12 della convenzione, che si legge come segue:
1. Gli stati parti garantiscono a l? bambino che è capace di discernimento il diritto d? esprimere liberamente la sua opinione su qualsiasi questione l? interessando, le opinioni di l? bambino debitamente essendo preso in considerazione considerando la sua età ed al suo grado di maturità.
2. A tale scopo, si darà in particolare a l? bambino la possibilità d? essere inteso in ogni procedura giudiziaria o amministrativa l? interessando, sia direttamente, sia per l? intermediario d? un rappresentante o d? un organismo adeguato, in modo compatibile con le norme di procedura della legislazione nazionale.
Soweto trenta anni dopo
Milton Nkosi (g.) avevano dieci anni in occasione delle sommosse di Soweto
Milton Nkosi è oggi uno dei redattori principali dei servizi Africa della BBC. Viveva a Soweto al momento delle sommosse del giugno 1976. Era allora scolaro e si ricorda di questi giorni che hanno scosso il regime di segregazione.
Era uno degli inverni più freddi che abbia mai conosciuto il Sudafrica, ed avevo soltanto dieci anni.
Il 16 giugno era un mercoledì poiché gli altri e mi rendevo alla mia scuola, situata nelle zone occidentali di Soweto.
I bordi, all'inizio dei corsi, erano stati superbes, come di solito, i professori avevano voglia di insegnare e, gli allievi, ci eravamo concentrati sui nostri esami di fine di trimestre.
Improvvisamente, al bel mezzo del corso della signora Mofokeng, abbiamo inteso grida e bordi che venivano da esterno.
Non potevamo più concentrarsi ed abbiamo iniziato ad osservare con le finestre.
“Non al afrikaans! „
Ho visto migliaia di studenti che portavano uniformi di varie scuole e che cantavano degli slogan contro la segregazione.
Siamo usciti vedere ciò che avveniva ed abbiamo immediatamente visto che un cordone di poliziotti impediva ai dimostranti di avanzare.
Sulle fiamme, avevano scritto: “Non all'afrikaans! “, “non alla lingua del oppresseur! “, “finito il afrikaans!
“Perché tante persone hanno morto?„ si interroga ancora Milton
nostri professori ci hanno detto di rientrare nelle nostre sale di classe: alcuni allievi hanno obbedito ma di altri hanno preferito raggiungere i dimostranti.
È ciò che ho fatto: sono uscito ed ho osservato la storia in marcia, là, giusta sotto i miei occhi.
C'era qualcosa di privato nel modo in cui i poliziotti si comportavano: erano tesi, avevano armi ed erano pronti a trarre.
Ho osservato anche che erano più numerosi che di solito.
C'era sempre più mondo e la folla cantava sempre più molto.
I cani dei poliziotti aboyaient ed il dispositivo delle forze dell'ordine non cessava di essere rafforzato.
Per la prima volta della mia vita, vedevo cannoni e bombe lacrimogeni.
C'era dell'eccitazione nell'aria. Dimostranti moquaient apertamente dei poliziotti - dei loro orecchi soprattutto: alcuni avevano realmente grandi orecchi, molto brutte!
Improvvisamente, la tensione è stata troppo forte; i poliziotti hanno gridato ai dimostranti che avevano due minuti per disperdersi.
Ho inteso tiri, gente urlava; le granate lacrimogene fischiavano sopra la mia testa e lasciavano tracce bianche nel cielo.
Ho iniziato a piangere e tossire: non potevo più fermarsi.
Gli studenti correvano per mettersi al riparo ma i poliziotti hanno liberato i loro cani.
Lo ho corso rifugiare nel negozio del sig. Khumalo, ad alcune vie della mia scuola, ma non c'erano abbastanza posti per nascondersi allora io hanno deciso di tentare di rientrare alla casa.
“Hanno liberato i cani„
gli studenti, loro, avevano iniziato a gettare pietre contro le automobili della polizia, e contro i veicoli di consegna.
I pillards anche erano all'opera: era il caos. Avevo così tanto timore!
Hector Peterson è una delle prime vittime delle sommosse
nella confusione che ha seguito, io si ricordano appena avere cercato il mio più giovane fratello, Mfanasibili Nkosi, che era in una scuola non lontano.
Ma il grande dei combattimenti si svolgeva tra i nostri due stabilimenti e mi era impossibile attraversare la via pelò per andare verso il suo.
Al mio terzo tentativo per provare ad attraversare la via, ho incontrato uno dei miei vicini, Mbuyisa Makhubu.
Portava nelle sue braccia un bambino che purgava e gridava agli studenti: “Ciò basta! Ciò basta! “Quindi mi ha detto: “Qu'est-ce-que fai là? Rientra da te! “
Ho fatto demi-tour ed ho corso verso la casa. La carreggiata era coperta di scarpe di scolari, di portafogli, di vetro rotto, di pietre e di avanzi.
Ho visto gente gettare pietre su un furgone bianco: si è invertita e pillards si sono precipitati per volare la carne congelata che erano dentro.
Durante questo tempo, le automobili di sorveglianza aggiustavano le vie alla ricerca di studenti. Ovunque, pneumatici bruciavano e delle barricades bloccavano le vie.
Più tardi nel pomeriggio, ho saputo che il mio fratello andava bene: si era rifugiato in amici.
Quanto al ragazzo che avevo visto nelle braccia di Mbuyisa, si chiamava Hector Peterson. Era stato ferito da palla ed aveva perso alle sue ferite.
Trenta anni dopo, mi ricordo ancora di questo giorno come un uno momento decisivo nella lotta contro il regime di segregazione. Ma perché ha occorso ciò che ciò sia così penoso? Perché tante persone hanno morto?
Il Sudafrica ha percorso un lungo cammino dal 16 giugno 1976 ed il futuro sembra più aperto di quanto non lo è mai stato, nonostante i problemi.
Spero che Sud-africains si batteranno con altrettanto ardore contro l'AIDS che lo hanno fatto con il regime razzista di segregazione.
TAG des KINDES AFRICAIN_ Zeugenaussage eines überlebenden Milton Nkosi
Automatically translated into German thanks to WorldLingo
Thema: Die Teilnahme von Kind
1 - WARUM AM 16. JUNI?
Unter dem Namen Soweto bekanntes The West Township (die Stadt des Südwestens), das zuerst im Jahre 1904 war eine Schlafstadt für die schwarzen Bergarbeiter, ist eine moderne Metropole geworden. Über die Reihen von Häusern und von Blechen hinaus, die an den lebhaften Farben gewallt wurden, imprägniert der Rhythmus der Stadt die Politik, die Methode, die Musik, den Tanz und die Sprache des Landes. Und das Klopfen c? ur von Soweto haben Echos in ganz Afrika.
Für jene, die für davon alt genug sich zu erinnern sind, symbolisiert Soweto den Mut. Am Mittwoch, dem 16. Juni 1976 bei der Apartheid die schwarzen Kinder profitierten nicht von den erzieherischen Privilegien; 10000 Jugendliche sind von den Schülern in der Hauptsache in den Straßen von Soweto für eine friedliche Demonstration herabgestiegen, unzufrieden, daß man ihnen das Afrikaans lehrt, angesehen als die Sprache der Unterdrückung.
HECTOR PETERSON alter von 12 JAHREN war das erste Kind, das unter die Bälle der Polizeibeamten gefallen ist, an diesem Tag.
Die Behörden haben in Antwort Rückgriff auf die Kraft gehabt. Polizeibeamte in Waffe haben TränenGranaten in der Menge eingeführt, und die Studenten haben in Vergeltungsmaßnahmen Steine geworfen. Wenn der Befehl zurückgekommen ist, gab es 152 Tote Kinder, die den Boden bestreuen. Die Demonstrationen haben im Jahre 1977 fortgesetzt, indem sie mehr als 700 junge Opfer gemacht haben. Am 26. Juni dieses Jahr hat die Regierung den Unterricht des Afrikaans in den Schulen aufgegeben, die ausschließlich durch die schwarzen besucht wurden, was einen Triumph der Bewegung Anti-Apartheid dargestellt hat.
Fünfzehn Jahre nach im Jahre 1991 der Organisation der afrikanischen Einheit immortalisé die Revolte von Soweto, indem sie am 16. Juni Journée des afrikanischen Kindes erklärt haben. Diese Erklärung hat die offizielle Anerkennung des Beitrags der Kinder zur Bekämpfung der Apartheid markiert.
Die Lösung muß von einer unbeugsamen Regel kommen, die von den politischen Führungskräften auf dem höchsten Niveau ausgeht. Im Jahre 1991, wenn unsere Präsidenten sich an am 16. Juni erinnert haben, sagten sie in der Tat: „Die afrikanischen Kinder werden mehr nie Gewalt-, Opfer maltraitance sein und die wie beim Massaker von Soweto abgerissen wurden. “ Man muß eine solche Entschließung wiederfinden. Eine Gedächtniszeremonie ist ganz einfach ungenügend.
Es ist notwendig, daß die Regierungen zwei wichtige Maßnahmen ergreifen. Sie müßten zunächst eine feste und detaillierte Gesetzgebung für den Schutz der Kinder schaffen. Sie müßten danach dafür sorgen, daß diese Gesetzgebung strikt angewendet wird.
Der Tag des afrikanischen Kindes dieses Jahres hat für Thema „die Teilnahme l? Kind“.
Wir werden diese drei Themen entwickeln:
1-Qu? ist es nur die Teilnahme l? Kind
2-welches ist die Tranche d? Alter betroffen
3-wie die Teilnahme l zu ermutigen? Kind
4 - die Zeugenaussage d? ein überlebender „Milton Nkosi ist heute einer der Herausgeber der Dienste Afrika der BBC. Er lebte an Soweto zum Zeitpunkt der Aufruhre vom Juni 1976. Er war dann Schüler, und er erinnert sich an diese Tage, die das Apartheidregime erschüttert haben“.
1-Qu? ist es nur die Teilnahme l? Kind
als Bürger eines Staates (Stadt, Provinz, Land), hast du nicht nur Rechte als jenes von t? auszudrücken d? zu erziehen, aber ebenfalls von den Pflichten wie die anderen zu respektieren ihnen zu Hilfe zu kommen und ein Bürgerverhalten zu haben. Es ist auch das, Bürger zu sein!
2-welch ist die Tranche d? Alter betroffen
hat jedes Kind von 0 bis 17 Jahre Recht der Gelegenheiten von s? auszudrücken d? gehört zu werden und l? Annahme ihr Gesichtspunkt.
3-wie die Teilnahme l zu ermutigen? Kind
l verleihen? Kind die Freiheit d? Ausdruck. Man muß es unterstützen, l? zu ermutigen zeigt ihm qu? man l? Abhören, l? hilft sprechen, teilzunehmen und zu beschließen. L verleihen? Kind die Freiheit d? Ausdruck.
A/. Die Teilnahme der Kinder unterstützen und ermutigen
lernen die Kinder und entwickeln sich, indem sie mit den anderen teilnehmen, und indem sie in Mitteilung mit ihnen hineingehen. Eine aktive Teilnahme bedeutet qu? sie drücken ihre Ideen aus, und die die Erwachsenen und ihre Ebenbürtigkeit sie hören, respektieren sie und gewähren von l? Bedeutung an ihren Absichten. Alle Kinder? weniger importiert ihr Alter oder ihre Entwicklungsstufe?
sind fähig s? auszudrücken, obwohl anders. Die Babys weinen, plaudern oder gesticulent, um mitzuteilen, während die älteren Kinder sprechen, zeichnen oder benutzen ein Musikinstrument oder das Spiel, um ihre Gedanken und ihre Aufregungen zu äußern. Es obliegt den Familienmitgliedern und den Erziehern, den Kindern Gelegenheiten zu geben von s? auszudrücken „d? “ zu hören, was die Kinder haben, zu sagen und ihnen qu zu zeigen? sie nehmen am Ernst ihren Gesichtspunkt.
B/ . Wie an l Kind qu zu zeigen? man l? hören Sie
man muß:
- Aufmerksam und verfügbar sein.
- Sein Interesse mitteilen und sich auf dieses qu konzentrieren? er, der gesagt wurde, in s? accroupissant, um sich auf seinem Niveau zu stellen.
- L ermutigen? Kind um qu? er s? drückt an seiner Bequemlichkeit aus.
- Den Geduldsbeweis erbringen und l geben? Kind die Zeit d? dieses qu mündlich auszudrücken? er hat zu sagen.
- Fragen stellen und die Mitteilung l paraphrasieren? Kind für s? qu zu gewährleisten? man begreift es gut.
- Sich bewußt zu sein, daß die qu-Art von Fragen? man stellt kann ist, l zu ermutigen? Kind teilzunehmendes an der Unterhaltung oder im Gegenteil es abzuraten d? daran teilzunehmen. Man muß offene Fragen stellen, um l zu geben? Kind l? Verlangen, das Thema zu entwickeln.
- Empfänglich für die Tatsache sein, daß, wenn man l gibt? Beispiel l? hört aktiv an l? Kind, dieses wird mehr Tendenz haben, die anderen aktiv zu hören. L? hört aktiv helfen l? Kind gute mit seinen Kameraden zu tun zu haben.
C/ . Wie l zu helfen? Kind zu sprechendes, teilzunehmen und zu beschließen
muß man:
- Daß jedes Kind eine persönliche Erfahrung besitzt, die ihm sauber ist und ihr familiäres, Gesellschafts-, wirtschaftliches Vermögen sowie von seiner Entwicklungsstufe für kulturell und religiös halten, berücksichtigen.
- Eine Methodenvielfalt benutzen, um den Gesichtspunkt der Kinder zu hören und sie zu beobachten. Man muß also Beachtung den Kindern schenken nicht nur lorsqu? sie sprechen, aber in all ihren Teilnahmeformen. Die Spiele, die Zeichnungen und das Verhalten der Kinder müssen beobachtet werden und müssen als Bezugspunkte später in unseren Berichten mit ihnen dienen.
- Aktivitäten schaffen, die den Kindern l geben? Gelegenheit, sich ihrer eigenen Kapazitäten und ihrer eigenen Macht d bewußt zu werden? die Direktion d zu übernehmen? eine Aktivität.
- Die Kinder unterstützen lorsqu? sie s? und ihrem „Elan“ zu folgen ergreift spontan die Gelegenheiten drücken, d aus? Lehre, die sich vorstellen.
- Sich bewußt zu sein, daß die Kinder sich lorsqu konzentrieren? sie lernen etwas, das sie interessiert.
- Die Interessen der Kinder wahrnehmen, ihre Kompetenzen entwickeln und die Aktivitäten und die Routine wieder anpassen, um ihren Erfordernissen besser zu entsprechen und ihnen zu erlauben, einen aktiveren Teil an zu nehmen, was sich ereignet.
- Sich qu bewußt zu sein? man muß vielleicht auf Maßnahmen d zurückgreifen? Anpassung, um den Kindern die der speziellen Bedürfnisse zu geben, die Möglichkeit haben, an den Aktivitäten teilzunehmen.
- Den jungen Kindern die lorsqu Kontrolle ihrer persönlichen Pflege immer mehr geben? sie s? davon zeigen fähig.
- Versuchen, l zu kennen? Meinung der Kinder über die Fragen, die sie betreffen.
ihr zu erklären, weswegen die eine oder andere Entscheidung getroffen wird.
- Das Potential aller jungen Kinder und jener nicht nur berücksichtigen, die sehr sprechen.
haben Kinder das Recht d? ihren Gesichtspunkt und d auszudrücken? aktive Teilnehmer in ihrem eigenen Leben zu sein.
Er s? handelt um „das Recht d? gehört zu werden“ das vom übereinkommen der Vereinten Nationen über die Rechte l anerkannt wird? Kind (CDE). Das CDE, das durch die Vereinten Nationen im November 1989 angenommen worden ist, zählt die menschlichen Grundrechte aller Kinder der Welt auf. Das Recht d? gehört zu werden an l festgelegt wird? Artikel 12 des übereinkommens, das wie folgt lautet:
1. Die Staaten Teile garantieren l? Kind, das von Unterscheidungsvermögen fähig ist das Recht d? seine Meinung über jede Frage l frei auszudrücken? interessiert, die Meinungen l? Kind ordnungsgemäß in Erwägung ziehend im Hinblick auf sein Alter und in seinem Grad der Reife.
2. Zu diesem Zweck wird man insbesondere l geben? Kind die Möglichkeit d? in jedem gerichtlichen oder adminstrativen Verfahren gehört zu werden l? interessiert, entweder direkt, oder durch l? Vermittler d? ein Vertreter oder d? ein angemessener Organismus von mit den Verfahrensordnungen der innerstaatlichen Rechtsvorschrift kompatibler Art und Weise.
Soweto, dreißig Jahre nach
Milton Nkosi (g.), war zehn Jahre auf den Aufruhren von Soweto
Milton Nkosi alt ist heute einer der Herausgeber der Dienste Afrika der BBC. Er lebte an Soweto zum Zeitpunkt der Aufruhre vom Juni 1976. Er war dann Schüler, und er erinnert sich an diese Tage, die das Apartheidregime erschüttert haben.
Es war einer der kältesten Winter als gekannt nie Südafrika, und ich war nur zehn Jahre alt.
Am 16. Juni war ein Mittwoch, wie die anderen und ich mich auf meine Schule begab, die in den Westvierteln von Soweto angesiedelt ist.
Die Gesänge zu Beginn der Kurse waren prächtig wie üblich die Professoren hatten Verlangen zu lehren, und die Schüler hatten wir uns auf unsere Endprüfungen von Quartal konzentriert.
Alles an Hieb in der schönen Mitte des Kurses von Frau Mofokeng haben wir Schreie und Gesänge gehört, die von äußerem kamen.
Wir konnten uns nicht mehr konzentrieren, und wir haben begonnen, durch die Fenster anzuschauen.
„Nicht am Afrikaans! “
Ich sah Tausende von Studenten, die Uniformen verschiedener Schulen trugen, und die von den Slogans gegen die Apartheid sangen.
Wir sind herausgekommen, zu sehen, was sich ereignete, und wir sofort haben, da eine Polizeibeamtschnur die Demonstranten daran hinderten vorzurücken.
Auf den Wimpeln hatten sie geschrieben: „Nicht am Afrikaans! „„nicht an der Sprache des Unterdrückers! „„beendet das Afrikaans!
„Weswegen, sind so sehr Personen gestorben?“ fragt sich noch Milton
unsere Professoren uns gesagt, in unsere Klassensäle zurückzukehren: einige Schüler haben gehorcht, aber von anderen vorgezogen es haben, die Demonstranten wieder zu treffen.
Es ist das, was ich machte: ich bin herausgekommen, und ich habe die Geschichte angeschaut davon gehe dort soeben unter meinen Augen.
Es gab etwas Privatperson in der Art, wie die Polizeibeamten sich verhielten: sie waren gespannt, sie hatten Waffen, und sie waren bereit zu ziehen.
Ich habe auch bemerkt, daß sie zahlreicher waren als normalerweise.
Es gab immer mehr Welt, und die Menge sang immer mehr sehr.
Die Hunde der Polizeibeamten aboyaient, und die Vorrichtung mit den Ordungskräften hörte nicht auf verstärkt zu werden.
Zum ersten Mal meines Lebens sah ich Tränenfeuerstähle und Bomben.
Er hatte dort von der Erregung in der Luft. Demonstranten machten sich offen über die Polizeibeamten - ihrer Ohren lustig besonders: einige hatten wirklich große Ohren, sehr häßlich!
Alles an Hieb war die Spannung zu stark; die Polizeibeamten haben an den Demonstranten geschrieen, die sie zwei Minuten hatten, um sich zu zerstreuen.
Ich habe ein Schießen gehört, Leute schrieen; die TränenGranaten pfiffen über meinem Kopf und ließen weiße Spuren im Himmel.
Ich habe begonnen zu weinen und zu husten: ich konnte mich nicht mehr anhalten.
Die Studenten liefen, um sich am Unterstand zu stellen, aber die Polizeibeamten haben ihre Hunde losgelassen.
Ich bin mich gelaufen, im Geschäft von Herrn Khumalo zu flüchten an einigen Straßen meiner Schule, aber es gab nicht genug Stelle, um dort sich dann zu verstecken ich beschlossen zu versuchen, zum Haus zurückzukehren.
„Sie haben die Hunde losgelassen“
die Studenten sie begonnen, Steine gegen die Kraftfahrzeuge der Polizei und gegen die Lieferungsfahrzeuge zu werfen.
Die Plünderer auch waren am Werk: es war das Chaos. Ich hatte so sehr Angst!
Hector Peterson sich ist eines der ersten Opfer der Aufruhre
in der Verwirrung, die gefolgt ist, ich erinnern soeben, meinen jüngsten Bruder, Mfanasibili Nkosi gesucht zu haben, das weit in einer Schule nicht war.
Aber das große von den Kämpfen fanden zwischen unseren zwei Einrichtungen statt, und es war mir unmöglich, die Rue zu durchqueren Pela, um in Richtung des seinen zu gehen.
AN meinem dritten Versuch, um zu versuchen, die Straße zu durchqueren bin ich einem von meinen Nachbarn begegnet, Mbuyisa Makhubu.
Er trug in seine Arme ein Kind, das blutete und an den Studenten schrie: „Das reicht aus! Das reicht aus! „Dann hat er mir gesagt: „Qu'est-ce-que du machst dort? Kehrt bei toi zurück! „
Ich machte halbe Umdrehung, und ich bin in Richtung des Hauses gelaufen. Die Fahrbahn wurde von Schuhen von Schülern, von Mappen, gebrochenen Glases, von Steinen und von überresten bedeckt.
Ich sah Leute Steine auf einem weißen Lieferwagen werfen: sie ist umgefallen, und Plünderer haben sich überstürzt, um das tiefgekühlte Fleisch zu stehlen, die innerhalb waren.
Während dieser Zeit quadratierten die Kontrollgangskraftfahrzeuge die Straßen auf der Suche von Studenten. Überall brannten Reifen, und Barrikaden blockierten die Straßen.
Später im Nachmittag habe ich gewußt, daß mein Bruder gut ging: er hatte bei Freunden geflüchtet.
Was den Jungen betrifft, den ich in den Armen von Mbuyisa sah, hieß er Hector Peterson. Er war durch Ball verletzt worden und war seinen Verletzungen unterlegen.
Dreißig Jahre nach erinnere ich mich noch an diesen Tag als einer entscheidender Zeitpunkt in der Bekämpfung des Apartheidregimes. Aber warum hat man was gebraucht das ist auch schmerzhaft? Warum sind so sehr Personen gestorben?
Südafrika hat einen langen Weg seit dem 16. Juni 1976 durchquert, und die Zukunft scheint offener, wie er es nie ungeachtet der Probleme war.
Ich hoffe, daß die südafrikanischen sich mit genausoviel Glut gegen AIDS schlagen werden, das sie es mit dem rassistischen Apartheidregime machten.
DIA da CRIANÇA AFRICAIN_ testemunho de um sobrevivente Milton Nkosi
Automatically translated into Portuguese thanks to WorldLingo
Tema: A participação da criança
1 - PORQUE O 16 de JUNHO?
The West Township (a cidade do sudoeste), conhecido sob o nome de Soweto, que primeiro tem estado 1904 cité-dortoir para os mineiros pretos, tornou-se uma metrópole moderna. Para além dos alinhamentos de casas e de chapas ondulées às cores vivas, o ritmo da cidade impregna a política, o modo, a música, a dança e a língua do país. E os batimentos de c? ur de Soweto têm ecos em toda a África.
Para os que são suficientemente idosos para se recordar, Soweto simboliza a coragem. A Quarta-feira 16 de Junho de 1976, aquando do Apartheid, as crianças pretas não beneficiavam dos privilégios educacionais; 10000 jovens, dos alunos essencialmente, desceram nas ruas de Soweto para uma manifestação pacífica, descontente que ensina-lhes-se o afrikaans, considerado a língua da opressão.
HECTOR PETERSON, idoso de 12 ANOS, foi a primeira criança caída sob as bolas dos polícias este dia.
As autoridades, em resposta, tiveram recurso à força. Polícias em arma lançaram granadas lacrimogéneas na multidão e os estudantes, em represálias, lançaram pedras. Quando a ordem retornou, havia 152 crianças mortas, jonchant o solo. As manifestações continuaram em 1977, fazendo mais de 700 jovens vítimas. O 26 de Junho deeste ano, o governo abandonou o ensino do afrikaans nas escolas frequentadas exclusivamente pelos Pretos, o que constituiu um triunfo do movimento antiApartheid.
Quinze anos após, em 1991, a Organização da unidade africana immortalisé a revolta de Soweto declarando o 16 de Junho Dia da criança africana. Esta declaração marcou o reconhecimento oficial da contribuição das crianças à luta contra o Apartheid.
A solução deve vir de uma regra inflexível que emana dos líderes políticos mais elevado ao nível. Em 1991, quando os nossos presidentes comemoraram o 16 de Junho, diziam com efeito: “As crianças africanas não serão mais nunca vítimas de violência, maltraitance e abatidas como aquando do massacre de Soweto. ” É necessário reencontrar tal resolução. Uma cerimónia comemorativa é muito simplesmente insuficiente.
É necessário que os governos tomam duas medidas importantes. Deveriam, em primeiro lugar, instaurar uma legislação firme e detalhada para a protecção das crianças. Deveriam seguidamente fazer de modo que esta legislação fosse aplicada estritamente.
O Dia da criança africana deeste ano tem por tema “a participação de l? criança”.
Desenvolveremos estes três temas:
1-Qu? é único a participação de l? criança
qual é a fracção d? idade interessada
3-Como incentivar a participação de l? criança
4 - o testemunho d? um sobrevivente “Milton Nkosi é hoje um dos editores chefes dos serviços a África da BBC. Vivia à Soweto aquando dos motins de Junho de 1976. Era então aluno e recorda-se destes dias que abalaram o regime de Apartheid”.
1-Qu? é único a participação de l? criança
como cidadão de um Estado (cidade, província, países), tens não somente direitos, como o de t? exprimir, d? educar, mas igualmente dos deveres, como respeitar os outros, vir-lhes em ajuda e ter um comportamento cívico. É também aquilo, ser cidadão!
2-Qual é a fracção d? idade interessada
Qualquer criança de 0 para 17 anos tem direito das ocasiões de s? exprimir, d? ser entendido e l? aceitação o seu ponto de vista.
3-Como incentivar a participação de l? criança
conceder à l? criança a liberdade d? expressão. É necessário apoiá-lo, l? incentivar, mostrando-lhe qu? ele l? escuta, l? ajudando a falar, participar e decidir. Conceder à l? criança a liberdade d? expressão.
A/. Apoiar e incentivar a participação das crianças
as crianças aprendem e evoluem participando com os outros e entrando em comunicação com eles. Uma participação activa supõe qu? exprimem as suas ideias e que os adultos e as suas paridades ele ouvem, respeitam-o e atribuem de l? importância aos seus propósitos. Todas as crianças? pouco importa a sua idade ou a sua fase de desenvolvimento?
são capazes de s? exprimir embora diferentemente. Os bebés choram, tagarelar ou gesticulent para comunicar enquanto as crianças mais idosas falam, desenham ou utilizam um instrumento de música ou o jogo para exprimir os seus pensamentos e as suas emoções. Incumbe aos pais e os educadores que dêem às crianças ocasiões de s? exprimir, “d? entender” que as crianças têm a dizer e mostrar-lhes qu? tomam seriamente o seu ponto de vista.
B/ . Como mostrar à l criança qu? ele l? ouve-se
deve-se:
- Ser atento e disponível.
- Assinalar o seu interesse e concentrar-se em este qu? ele dito em s? accroupissant para pôr-se ao seu nível.
- Incentivar l? criança assim qu? ele s? exprima à sua vontade.
- Demonstrar paciência e dar à l? criança o tempo d? exprimir verbalmente este qu? tem a dizer.
- Fazer perguntas e paraphraser a mensagem de l? criança para s? assegurar qu? compreende-o-se efectivamente.
- Para dar-se conta que o tipo de perguntas qu? põe-se pode-se seja-se incentivar l? criança a participar na conversação ou, pelo contrário, dissuadi-lo d? lá tomar parte. Deve-se fazer perguntas abertas para dar à l? criança l? desejo de desenvolver o assunto.
- Ser sensível ao facto de se dá-se l? exemplo de l? ouve activo à l? criança, este terá mais tendência a ouvir activamente os outros. L? ouve activo ajudará l? criança ter bons relatórios com os seus camaradas.
C/ . Como ajudar l? criança a falar, participar e decidir
deve-se:
- Considerar que cada criança possui uma experiência pessoal que lhe está limpa e ter em conta o seu património familiar, social, económico, cultural e religioso bem como da sua fase de desenvolvimento.
- Utilizar uma diversidade de métodos para ouvir o ponto de vista das crianças e observar-o. É necessário por conseguinte levar atenção às crianças não somente lorsqu? falam, mas todas as em formas de participação. Os jogos, os desenhos e os comportamentos das crianças devem ser observados e devem servir de pontos de marcador seguidamente nos nossos relatórios com eles.
- Criar actividades que dão às crianças l? ocasião de tomar consciência das suas próprias capacidades e o seu próprio poder d? assumir a direcção d? uma actividade.
- Apoiar as crianças lorsqu? eles s? exprime e seguir o seu “impulso” apreendendo espontaneamente as ocasiões d? aprendizagem que se apresentam.
- Para dar-se conta que as crianças concentram-se mais lorsqu? saber algo que interessa-o.
- Perceber os interesses das crianças, desenvolver as suas competências e reajustar as actividades e a rotina de forma a melhor responder às suas necessidades e permitir-lhes tomar uma parte mais activa à o que se passa.
- Dar-se conta qu? é necessário talvez recorrer à medidas d? adaptação para dar às crianças que têm das necessidades especiais a possibilidade de participar nas actividades.
- Dar às jovens crianças cada vez mais o controlo dos seus cuidados pessoais lorsqu? eles s? mostram capazes.
- Procurar conhecer l? opinião das crianças sobre as perguntas que tocam-o.
seu explicar porque tal ou tal decisão é tomada.
- Ter em conta o potencial de todas as jovens crianças e não somente os que falam o mais extremamente possível.
crianças têm o direito d? exprimir o seu ponto de vista e d? ser participantes activos na sua própria vida.
Ele s? age “do direito d? ser entendido” que é reconhecido pela Convenção das Nações Unidas relativa aos direitos de l? criança (CDE). O CDE, que foi adoptado pelas Nações Unidas em Novembro de 1989, enumera os direitos humanos fundamentais de todas as crianças do mundo. O direito d? ser entendido é precisado à l? artigo 12 da Convenção, que se lê do seguinte modo:
1. Os Estados partes garantem à l? criança que é capaz de discernimento o direito d? exprimir livremente a sua opinião sobre qualquer pergunta l? interessando, as opiniões de l? criança devidamente tomado em consideração tendo em conta a sua idade e o seu grau de maturidade.
2. PARA esse efeito, dará-se nomeadamente à l? criança a possibilidade d? ser entendido em qualquer procedimento judicial ou administrativo l? interessando, quer directamente, quer por l? intermediário d? um representante ou d? um organismo adequado, de maneira compatível com as regras de procedimento da legislação nacional.
Soweto, trinta anos após
Milton Nkosi (g.) tinha dez anos aquando dos motins de Soweto
Milton Nkosi é hoje um dos editores chefes dos serviços a África da BBC. Vivia à Soweto aquando dos motins de Junho de 1976. Era então aluno e recorda-se destes dias que abalaram o regime de Apartheid.
Era um dos invernos mais frios que nunca conheceu a África do Sul, e tinha apenas dez anos.
O 16 de Junho era uma quarta-feira como os outros e tornava-me à minha escola, situada nos bairros ocidentais de Soweto.
Os cantos, no início dos cursos, tinha sido magníficos, como geralmente, os professores tinham desejo de ensinar e, os alunos, tínhamo-nos concentrado nos nossos exames de fim de trimestre.
De repente, bonito ao meio do curso da Sra. Mofokeng, entendemos gritos e cantos que vinham de parte externa.
Não podíamos mais concentrar-se e começamos a olhar pelas janelas.
“Não ao afrikaans! ”
Vi milhares de estudantes que levavam uniformes de diferentes escolas e que cantavam dos slogans contra o Apartheid.
Saímos ver o que se passava e imediatamente temos visto que uma corda de polícias impedia os manifestantes avançar.
Sobre as bandeirolas, tinham escrito: “Não ao afrikaans! “, “não à língua oppresseur! “, “Terminado o afrikaans!
“Porque as tanto pessoas morreram?” interroga-se ainda Milton
os Nossos professores disse-nos que retornasse nas nossas salas de classe: certos alunos obedeceram mas outros preferiu juntar-se aos manifestantes.
É que fiz: saí e olhei a História ando, lá, exactamente sob os meus olhos.
Havia algo de particular na maneira como os polícias comportavam-se: eram tensos, tinham armas e estavam prontos para tirar.
Observei também que eram mais numerosos que geralmente.
Havia cada vez mais mundo e a multidão cantava cada vez mais extremamente.
Os cães dos polícias aboyaient e o dispositivo das forças da ordem não cessava de ser reforçado.
Primeira vez da minha vida, via fuziis e bombas lacrimogéneos.
Havia da excitação no ar. Manifestantes moquaient abertamente dos polícias - das suas orelhas sobretudo: alguns tinham realmente grandes orelhas, muito feias!
De repente, a tensão foi demasiado forte; os polícias gritaram aos manifestantes que tinham dois minutos para dispersar-se.
Entendi tiros, pessoas urravam; as granadas lacrimogéneas assobiavam acima a minha cabeça e deixavam rastos brancos no céu.
Comecei a chorar e tossir: não podia mais parar-se.
Os estudantes corriam para pôr-se ao abrigo mas os polícias soltaram os seus cães.
Corri-me refugiar-se na loja do Sr. Khumalo, à algumas ruas da minha escola, mas não havia bastante lugar para esconder-se então mim decidiu tentar retornar à casa.
“Soltaram os cães”
os estudantes, eles, tinham começado a lançar pedras contra os automóveis da polícia, e contra os veículos de entrega.
Pillards também estavam à obra: era o caos. Tinha tanto medo!
Hector Peterson é uma das primeiras vítimas dos motins
na confusão que seguiu, mim recorda-se exactamente ter procurado o meu mais jovem irmão, Mfanasibili Nkosi, que estava numa escola não distante.
Mas o gordo dos combates desenrolava-se entre os nossos dois estabelecimentos e era-me impossível atravessar a rua descascou para ir para o seu.
À minha terceira tentativa para tentar atravessar a rua, encontrei um dos meus vizinhos, Mbuyisa Makhubu.
Levava nos seus braços uma criança que sangrava e gritava aos estudantes: “Aquilo é suficiente! Aquilo é suficiente! “Seguidamente disse-me: “Qu'est-ce-que fazes lá? Retorne nvocê! “
Fiz demi-tour e corri para a casa. A calçada estava coberta de sapatos de alunos, de pastas, de vidro quebrado, de pedras e de restos.
Vi pessoas lançar pedras sobre um furgão branco: inverteu-se e pillards precipitaram-se para voar a carne congelada que estavam dentro.
Durante este tempo, os automóveis de patrulha quadriculavam as ruas à procura de estudantes. Por toda a parte, pneus queimavam e barricadas bloqueavam as ruas.
Atrasado na tarde, soube que o meu irmão ia bem: tinha-se refugiado em amigos.
Quanto ao rapaz que tivesse visto nos braços de Mbuyisa, chamava-se Hector Peterson. Tinha sido ferido por bola e succombé às suas feridas.
Trinta anos após, recordo-me ainda deeste dia como um momento decisivo na luta contra o regime de Apartheid. Mas porque foi necessário que aquilo seja também doloroso? Porque as tanto pessoas morreram?
A África do Sul percorreu um longo caminho desde o 16 de Junho de 1976 e o futuro parece mais aberto que nunca estêve-o, apesar dos problemas.
Espero que os Sul-americanos bater-se-ão com tanto ardor contra a SIDA que ele fizeram com o regime racista de Apartheid.
DAY OF CHILD AFRICAIN_ testimony of a survivor Milton Nkosi
Automatically translated into English thanks to WorldLingo
Topic: The participation of child
1 - WHY On June 16?
The West Township (the city of south-west), known under the name of Soweto, which initially was in 1904 a dormitory town for the black minors, became a modern metropolis. Beyond the lines of houses and irons corrugated with the colors sharp, the rate/rhythm of the city impregnates the policy, the fashion, the music, the dance and the language of the country. And beats of C? ur of Soweto has echoes in all Africa.
For those which are sufficiently old to remember it, Soweto symbolizes courage. On Wednesday June 16, 1976, at the time of apartheid, the black children did not profit from the educational privileges; 10000 young people, schoolboys essentially, are descended in the streets from Soweto for a peaceful, dissatisfied demonstration that the Afrikaans is taught to them, considered as the language of oppression.
HECTOR PETERSON, 12 YEARS old, was the first child fallen under the balls from the police officers this day.
The authorities, in answer, had recourse to the force. Police officers out of weapon launched teargas grenades in crowd and the students, in reprisals, threw stones. When the order returned, there were 152 died children, strewing the ground. The demonstrations continued in 1977, making more than 700 young victims. On June 26 of this year, the government gave up the teaching of the Afrikaans in the schools attended exclusively by the Blacks, which constituted a triumph of the movement anti-apartheid.
Fifteen years after, in 1991, the Organization of African Unity immortalisé the revolt of Soweto by declaring on June 16 Journée of the African child. This declaration marked the official recognition of the contribution of the children to the fight against apartheid.
The solution must come from an inflexible rule emanating from the political leaders on the most level. In 1991, when our presidents commemorated on June 16, they said indeed: “The African children will be never again victims of violence, ill-treatment and killed as at the time of the massacre of Soweto. ” Such a resolution should be found. A commemorative ceremony is quite simply insufficient.
It is necessary that the governments take two important measurements. They should, first of all, set up a firm and detailed legislation for the protection of the children. They should then make so that this legislation is strictly applied.
Does the Day of the African child of this year have as a subject “the participation of L? child”.
We will develop these three topics:
1-qu? is what the participation of L? is child
2-Which the section D? age concerned
3-How to encourage the participation of L? child
4 - Testimony D? a survivor “Milton Nkosi is today one of the writers in chief of the Africa services of the BBC. It lived in Soweto at the time of the riots of June 1976. He was then a schoolboy and he remembers these days which shook the mode of apartheid”.
1-qu? is what the participation of L? do child
As a citizen of a State (city, province, country), you have not only rights, like that of T? to express, D? to educate, but also duties, like respecting the others, coming to them to assistance and to have a civic behavior. It is also that, being citizen!
2-which is the section D? does age concerned
Any child from 0 to 17 years have right of the occasions of S? to express, D? to be heard and L? acceptance their point of view.
3-how to encourage the participation of L? child
To grant L? child freedom D? expression. It should be supported, L? to encourage, showing him qu? one L? listens, L? helping to speak, take part and decide. To grant L? child freedom D? expression.
With/. To support and encourage the participation of the children
the children learn how and evolve/move while taking part with the others and while entering in communication with them. Does an active participation suppose qu? they express their ideas and that the adults and their pars listen to them, respect them and grant L? importance on their subjects. All children? doesn't it matter their age or their stage of development?
are capable of S? to express though differently. The babies cry, chatter or gesticulent to communicate while the older children speak, draw or use a musical instrument or the play to express their thoughts and their emotions. It falls to the parents and to the teachers to give to the children opportunities of S? to express, “D? to hear” what the children do have to say and to show them qu? they take from serious the their point of view.
B/ . How to show with L child qu? one L? listen
One must:
- To be attentive and available.
- To announce its interest and to concentrate on this qu? it says in S? accroupissant to level itself its.
- To encourage L? child so qu? it S? express with its ease.
- To show patience and to give to L? child time D? to express this qu verbally? it has to say.
- To put questions and to paraphrase the message of L? child for S? to ensure qu? it well is included/understood.
- To realize that the kind of questions qu? one installation can is to encourage L? child to be taken part in the conversation or, on the contrary, to dissuade it D? y to take share. One must put open questions to give to L? child L? envy to develop the subject.
- To be sensitive to the fact that if L is given? example of L? does listening activate with L? child, this one will more tend to listen to the others actively. L? will active listening help L? child to have good relationship with his/her comrades.
C/ . How to help L? child with speaking, taking part and to decide
One must:
- To consider that each child has a personal experiment which is clean and to take account of its family inheritance for him, social, economic, cultural and religious as well as its stage of development.
- To use a diversity of methods to listen to the point of view of the children and to observe them. It is thus necessary to pay attention to the children not only lorsqu? they speak, but in all their forms of participation. The plays, the drawings and the behaviors of the children must be observed and must be used as bench marks thereafter in our relationship with them.
- To create activities which give the children L? occasion to become aware of their own capacities and their own capacity D? to assume the direction D? an activity.
- To support the children lorsqu? they S? express and to follow their “dash” by seizing the occasions D spontaneously? training which is presented.
- To realize that the children do concentrate more lorsqu? they learn something which interests them.
- To charge interest of the children, to develop their competences and to readjust the activities and the routine in order to better meet their needs and to allow them to take a more active share to what occurs.
- To realize qu? perhaps it is necessary to resort to measurements D? adaptation to give the children having special needs the possibility of taking part in the activities.
- To give to the young children more and more the control of their personal care lorsqu? they S? in show able.
- To seek to know L? opinion of the children on the questions which touch them.
to explain to them why such or such decision is made.
- To take account of the potential of all the young children and not only of those which speak most extremely.
them do children have the right D? to express their point of view and D? to be active participants in their own life.
It S? acts of “right D? to be heard” which is recognized by the Convention of the United Nations relating to the rights of L? child (CDE). The CDE, which was adopted by the United Nations in November 1989, enumerates the fundamental human rights of all the children of the world. Right D? to be intended is specified with L? article 12 of the Convention, which is read as follows:
1. Do the States left guarantee to L? child who is capable of understanding right D? to freely express its opinion on any question L? interesting, opinions of L? child being duly taken into account have regard at its age and its degree of maturity.
2. For will this purpose, one give in particular to L? child the possibility D? to be heard in any legal or administrative procedure L? interesting, either directly, or by L? intermediary D? a representative or D? an adapted organization, in a way compatible with the rules of procedure of the national legislation.
Soweto, thirty years after
Milton Nkosi (G.) was ten years old at the time of the riots of Soweto
Milton Nkosi is today one of the writers in chief of the Africa services of the BBC. It lived in Soweto at the time of the riots of June 1976. He was then a schoolboy and he remembers these days which shook the mode of apartheid.
It was one of the most cold winters which ever South Africa knew, and I was only ten years old.
On June 16 was one Wednesday like the others and I went to my school, located in the western districts of Soweto.
The songs, at the beginning of the courses, had been superb, as usual, the professors wanted to teach and us, the pupils, we were concentrated on our examinations of end of quarter.
Suddenly, in the beautiful medium of the course of Mrs. Mofokeng, we heard cries and songs which came from outside.
We could not any more concentrate us and we started to look by the windows.
“Not with the Afrikaans! ”
I saw thousands of students who carried uniforms of various schools and which sang slogans against apartheid.
We left to see what occurred and we immediately saw that a cord of police officers prevented the demonstrators from advancing.
On the streamers, they had written: “Not with the Afrikaans! “, “Not with the language of the oppressor! “, “Finished the Afrikaans!
“Why so much of people died?” still question yourself Milton
Our professors said to us to return in our classrooms: certain pupils obeyed but of others preferred to join the demonstrators.
It is what I did: I left and I looked at the History moving, there, right under my eyes.
There was something of private individual in the way in which the police officers behaved: they were tended, they had weapons and they were ready to draw.
I also noticed that they were more numerous than usually.
There was more and more world and crowd sang more and more extremely.
The dogs of the police officers barked and the device of the police force did not cease being reinforced.
For the first time of my life, I saw rifles and teargas grenades.
There was excitation in the air. Demonstrators made fun openly of the police officers - their ears especially: some had really large ears, very ugly!
Suddenly, the tension was too strong; the police officers shouted with the demonstrators whom they had two minutes to disperse.
I heard shootings, people howled; the teargas grenades whistled above my head and left white trails in the sky.
I started to cry and cough: I could not any more stop me.
The students ran to put themselves at the shelter but the police officers released their dogs.
I ran to take refuge in the shop of Mr. Khumalo, with some streets of my school, but there was not enough place to hide there then I decided to try to return to the house.
“They released the dogs”
the students, them, had started to throw stones against the police cars, and the vehicles of delivery.
The plunderers also were with work: it was chaos. I was afraid so much!
Hector Peterson is one of the first victims of the riots
In the confusion which followed, I just remember to have sought my younger brother, Mfanasibili Nkosi, which was in a school not far.
But the large one of the engagements was held between our two establishments and it was impossible for me to cross the street Pela to go towards his.
With my third attempt to try to cross the street, I met one of my neighbors, Mbuyisa Makhubu.
It carried in its arms a child who bled and shouted with the students: “That is enough! That is enough! “Then he said to me: “What do you make there? Return at home! “
I made half-turn and I ran towards the house. The roadway was covered with shoes of schoolboys, portfolios, broken glass, stones and remains.
I saw people throwing stones on a white van: it was reversed and of the plunderers precipitated to steal the frozen meat which were inside.
During this time, the cars of patrol squared the streets in the search of students. Everywhere, of the tires burned and of the barricades the streets blocked.
Later in the afternoon, I knew that my brother was well: it had taken refuge in friends.
As for the boy that I had seen in the arms of Mbuyisa, it was called Hector Peterson. It had been wounded by ball and had succumbed to its wounds.
Thirty years after, I still remember this day like one decisive moment in the fight against the mode of apartheid. But why was it necessary that that is also painful? Why so much of people died?
South Africa traversed a long way since June 16, 1976 and the future appears more open than it forever be it, in spite of the problems.
I hope that the South-Africans will fight with as much heat against the AIDS than they did it with the racist mode of apartheid.
DAG AV vittnesbörden för BARN AFRICAIN_ av en överlevande Milton Nkosi
Automatically translated into Swedish thanks to WorldLingo
Ämne: Deltagande av barn
1 - WHY på Juni 16?
Den västra församlingen (staden av southen-west) som var bekant under det känt av Soweto, som var initialt i 1904 en sov- town för de svart minderårigarna, blev en modern metropolis. Den det okända fodrar av hus och stryker korrugerat med färgar kor, klassa/rytm av staden genomdränker politiken, dana, musiken, dansen och språket av landet. Och takter av C? ur av Soweto har ekar sammanlagt Afrika.
För de, som är tillräckligt gammala att minnas det, symboliserar Soweto kurage. På onsdagen Juni 16, 1976, på tiden av apartheid, gagnade de svart barnen inte från det bilda privilegierar; 10000 ungdomar, schoolboys i grunden, stigs ned i gatorna från Soweto för en fridsam missbelåten demonstration, att afrikaansen undervisas till dem som är ansedd som språket av förtryck.
TYRANNISERA PETERSON, 12 gammala ÅR, var det första barnet som är stupat under, klumpa ihop sig från polisarna denna dag.
Myndigheterna, i svar, hade tillflykt till styrkan. Polisar ut ur vapen lanserade teargasgranater i folkmassa, och deltagarna, i vedergällningar, kastade stenar. Då beställa gick tillbaka, fanns det 152 dog barn som beströr det slipat. Demonstrationerna fortsatte i 1977, danande mer än 700 unga offer. På Juni 26 av detta år gav regeringen upp undervisningen av afrikaansen i skolar deltaget i exklusivt av svartarna, som utgj橬一j en triumf av den anti-apartheid rörelsen.
Femton år efter, i 1991, organisationen av afrikansk enhetimmortalisé revoltet av Soweto, genom att förklara på Juni 16 Journée av det afrikanska barnet. Denna förklaring markerade den officiella erkännanden av bidraget av barnen till slagsmål mot apartheid.
Lösningen måste komma från ett oböjligt härskar emanating från politisk ledare på det mest jämn. I 1991, när våra presidenter som firades minnet av på Juni 16, dem sade sannerligen: ”Ska de afrikanska barnen är aldrig igen offer av våld, ill-treatment och dödat som på tiden av massakern av Soweto. ” Bör en sådan upplösning finnas. En jubileums- ceremoni är ganska enkelt otillräcklig.
Det är nödvändigt att regeringarna tar två viktiga mätningar. De bör, första allra, uppsättningen upp en firma och specificerad lagstiftning för skyddet av barnen. De bör därefter göra, så att denna lagstiftning appliceras strängt.
Har dagen av det afrikanska barnet av detta år som en betvinga ”deltagande av L? barn”.
Vi ska framkallar dessa tre ämnen:
1 qu? är vad deltagande av L? är barnet
2-Which dela upp D? åldras angå
3-How för att uppmuntra deltagande av L? barn
4 - Vittnesbörd D? en överlevande ”Milton som Nkosi är en av författarna i chefen av Afrika, servar i dag av BBCEN. Det bodde i Soweto på tiden av tumultarna av Juni 1976. Han var därefter en schoolboy, och han minns dessa dagar som skakade funktionsläget av apartheid”.
1 qu? är vad deltagande av L? har
barnet som en medborgare av ett statligt (staden, landskapet, landet), dig inte endast rätter, något liknande som av T? till uttryckligt D? för att utbilda men också arbetsuppgiftar, gillar respektera andra, kommande till dem till hjälp och för att ha ett medborgerligt uppförande. Det är också det och att vara medborgaren!
2 som är dela upp D? åldern angick
något barn från 0 till 17 år att ha rätt av orsakar av S? till uttryckligt D? att höras och L? deras godtagande pekar av beskådar.
3 hur man uppmuntrar deltagande av L? barn
som beviljar L? barnfrihet D? uttryck. Det bör stöttas, L? att uppmuntra visning honom qu? ett L? lyssnar L? portion som talar som tar del och som ska avgöras. Att bevilja L? barnfrihet D? uttryck.
Med. För att stötta och uppmuntra deltagande av barnen
lärer evolve flyttningbarnen hur och/stunddeltagandet med andra och stunderna som skriver in i kommunikation med dem. Antar ett aktivdeltagande qu? de som är uttryckliga deras idéer och det vuxen människa och deras pars, lyssnar till dem, respekt dem och lån L? betydelse på deras betvingar. Alla barn? inte betyder det deras ålder, eller deras arrangera av utveckling?
är kapabelt av S? till uttryckligt though olikt. Behandla som ett barn skrik, tjatter eller gesticulent att meddela stunder som de äldre barnen talar, drar eller använder en musikal instrumenterar eller leken till uttryckligt deras tankar och deras sinnesrörelser. Det nedgångar till föräldrarna och till lärarna som ger till barn tillfällena av S? till uttryckligt ”D? för att höra” vad barnen måste något att säga och att visa dem qu? de tar från allvarligt deras pekar av beskådar.
B/ . Hur man visar med L barn qu? ett L? lyssnar
en måste:
- Att vara uppmärksamt och tillgängligt.
- Att meddela dess intresserar och att koncentrera på denna qu? det något att säga i S? accroupissant att jämna sig som är dess.
- Att uppmuntra L? barn så qu? det S? uttryckligt med dess lindra.
- Att visa patiens och att ge sig till L? barntid D? till uttryckligt denna qu muntligt? den måste något att säga.
- Att sätta ifrågasätter och att paraphrase meddelandet av L? barn för S? att se till qu? den brunnen är inklusive/förstådd.
- Att realisera att sorten av ifrågasätter qu? en installationscan är att uppmuntra L? barn som ska tas del i konversationen eller, tvärtom, som avrådas den D? y som tar aktie. En måste sätta öppet ifrågasätter för att ge sig till L? barn L? avund som framkallar betvinga.
- Att vara känsligt till faktumet att, om L ges? exempel av L? aktiverar att lyssna med L? barnet detta ska mer ansar för att lyssna till andra aktivt. L? ska lyssnande hjälp L för aktiv? barn som har bra förhållande med his/hennes kamrater.
C/ . Hur man hjälper L? barnet med att tala, deltagande och att avgöra
en måste:
- Att betrakta, att varje barn har ett personligt experiment som är rent och att ta konto av dess familjarv för honom, arrangerar samkvämet, ekonomiskt, kulturellt och klosterbrodern såväl som dess av utveckling.
- Att använda en mångfald av metoder för att lyssna till peka av beskåda av barnen och för att observera dem. Det är thus nödvändigt att betala uppmärksamhet till lorsquen för barn inte endast? de talar, men deras bildar sammanlagt av deltagande. Lekarna, teckningarna och uppförandena av barnen måste observeras och måste användas som tar av planet markerar därefter i vårt förhållande med dem.
- Att skapa aktiviteter som ger barnen L? orsaka för att bli medvetent av deras egna kapacitetar och deras egna kapacitet D? att anta riktningen D? en aktivitet.
- Att stötta barnlorsquen? dem S? uttryckligt och att följa ”rusar” deras, genom att gripa, orsakar D spontaneously? utbilda som framläggas.
- Att realisera att barnen koncentrerar mer lorsqu? de lärer något som intresserar dem.
- Att ladda intressera av barnen, för att framkalla deras kompetenser och för att omjustera aktiviteterna och det rutinmässigt för att förbättra meet deras behov och för att låta dem ta en mer aktivaktie till vad uppstår.
- Att realisera qu? kanske är det nödvändigt att tillgripa till mätningar D? anpassning som ger barnen som har sakkunnig, behöver möjligheten av deltagandet i aktiviteterna.
- Att ge sig till de mer ungt barn och mer kontrollera av deras personliga omsorglorsqu? dem S? i den kompetent showen.
- Till sökanden att veta L? åsikten av barnen på ifrågasätter som handlag dem.
att förklara till dem varför det sådan eller sådan beslutet göras.
- Att ta konto av det potentiellt allra ungt barn och inte endast av de som talar extremmast.
de att göra barn har det högra Det? till uttryckligt deras peka av beskådar och D? att vara aktivdeltagare i deras egna liv.
Det S? agerar av ”högert D? att höras” som känns igen av regeln av Förenta nationen som förbinder till rätterna av L? barn (CDE). CDEN, som adopterades av Förenta nationen i November 1989, enumerates grundmänsklig rättighet allra barnen av världen. Högert D? att ämnas specificeras med L? artikel 12 av regeln, som läs som, följer:
1. påstår lämnad garanti till L? barn vem är kapabel av överenskommelse högert D? till fritt uttryckligt ifrågasätter dess åsikt på några L? intressera åsikter av L? barnet som behörigen tas in i konto, har hänseende på dess ålder och dess grad av mognad.
2. För ska detta ämnar, en give i synnerhet till L? barn möjligheten D? att höras i någon lagligt eller handläggningsrutin L? intressera endera direkt, eller vid L? mellanhand D? ett representativt eller ett D? en anpassad organisation, i ett långt kompatibelt med härskar av tillvägagångssättet av medborgarelagstiftningen.
Soweto trettio år efter
Milton Nkosi (G.) var tio gammala år på tiden av tumultarna av Soweto
Milton Nkosi, är en av författarna i chefen av Afrika servar i dag av BBCEN. Det bodde i Soweto på tiden av tumultarna av Juni 1976. Han var därefter en schoolboy, och han minns dessa dagar som skakade funktionsläget av apartheid.
Det var en av de mest kalla vintrarna som Sydafrika visste någonsin, och jag var endast tio gammala år.
På Juni var 16 en onsdagnågot liknande andra, och jag gick till mitt skolar, lokaliserat i de västra områdena av Soweto.
Songsna, på början av jagar, hade varit superb, som vanligt, önskade professorerna att undervisa, och oss, eleverna, koncentrerades vi på våra undersökningar av avslutar av inkvarterar.
Plötsligt i det härliga medlet av jaga av Fru Mofokeng, hörde vi skrik och songs som kom utifrån.
Vi kunde inte något mera koncentrat oss, och vi startade att se vid fönstren.
”Inte med afrikaansen! ”
Sågar jag tusentals deltagare som bar likformig av olikt skolar, och som sjöng slogan mot apartheid.
Vi lämnade för att se att vad uppstod och, vi sågar omgående att en binda med rep av polisar förhindrade demonstranterna från att flytta fram.
På banderollerna hade de skriftligt: ”Inte med afrikaansen! ””inte med språket av förtryckaren! ””avslutade afrikaansen!
”Varför så mycket av folk dog?”, stillbilden ifrågasätter sig yourself Milton
våra professorer som sägs till oss för att gå tillbaka i våra klassrumar: bestämda elever lydde men av andra föredrog att sammanfoga demonstranterna.
Det är vad jag: Jag lämnade, och jag såg historieflyttningen, där, rätten under mitt synar.
Det fanns något av den privata individen i långt in som polisarna uppförde: de ansades, hade de vapen, och de var ordnar till för att dra.
Jag märkte också att de var talrikare än vanligt.
Det fanns mer, och mer värld och folkmassa sjöng mer och mer extremt.
Hundkapplöpningen av de skällde polisarna och apparaten av polisstyrkan upphörde inte förstärkning.
För den första tiden av mitt liv sågar jag gevär och teargasgranater.
Det fanns magnetiseringen i lufta. Demonstranter som öppet göras gyckel av de deras polisarna - gå i ax speciellt: några hade egentligen stort gå i ax, mycket fult!
Plötsligt var spänningen för stark; polisarna som ropas med demonstranterna, som de hade två, noterar för att skingra.
Jag hörde skytten, tjutit folk; teargasgranaterna visslade ovanför mitt huvud och lämnade vitslingor i skyen.
Jag startade att gråta och hosta: Jag kunde inte något mera stopp mig.
Deltagarna körde för att sätta sig på det utsläppt skydd men polisarna deras hundkapplöpning.
Jag körde för att ta fristaden i shoppa av Herr Khumalo, med några gator av mitt skola, men det fanns inte nog förlägger till skinnet, där jag avgjorde därefter som till försök att gå tillbaka till huset.
”Hade de som var utsläppt hundkapplöpningen”
deltagarna, dem, startat att kasta stenar mot polisbilarna och medlen av leveransen.
Plundrarearna var också med arbete: det var kaos. Jag var rädd så mycket!
Tyrannisera Peterson är ett av de första offren av tumultarna
i förvirringen, som följde, I minns precis att ha sökt min yngre bror, Mfanasibili Nkosi, som var i en skola inte långt.
Men det stora rymdes av kopplingarna mellan våra två etableringar, och det var omöjligt att jag korsar gatan Pela för att gå in mot his.
Med mitt tredje försök till försök att korsa gatan, mötte jag ett av min grann, Mbuyisa Makhubu.
Det bar dess beväpnar in ett barn som blödde och ropade med deltagarna: ”Som är nog! Det är nog! ”Därefter sade han till mig: ”Vad gör du där? Återgångt hemmastatt! ”
Gjorde jag halva-vänder, och jag körde in mot huset. Körbanan täcktes med skor av schoolboys, portföljar, brutet exponeringsglas, stenar och remainsen.
Jag sågar folk som kastar stenar på en vitskåpbil: det vändes om och av plundrarearna som påskyndades för att stjäla den djupfryst meaten som var inre.
Under denna tid kvadrerade bilarna av patrullen gatorna i sökandet av deltagare. Överallt av tröttar bränt, och av barrikaderna blockerade gatorna.
Mer sistnämnd i eftermiddagen, visste jag att min broder var brunnen: det hade tagit fristaden i vänner.
Som för pojken, som jag hade sett i beväpnar av Mbuyisa, kallades den tyranniserar Peterson. Det hade sårats by klumpa ihop sig och hade dukat under till dess sår.
Trettio år efter, minns I-stillbilden denna dagnågot liknande ett avgörande ögonblick i slagsmål mot funktionsläget av apartheid. Men why var det nödvändigt att det är också smärtsamt? Why så mycket av dött folk?
Sydafrika korsade ett långt långt efter Juni 16, 1976, och framtiden verkar mer öppen, än det för evigt är det, trots problemen.
Jag hoppas, att de ska Söder-Afrikanerna slåss med så mycket värmer mot BISTÅR, än dem gjorde den med det rasistiska funktionsläget av apartheid.
ДЕНЬ свидетельствования РЕБЕНКА AFRICAIN_ survivor Мильтон Nkosi
Automatically translated into Russian thanks to WorldLingo
Тема: Участие ребенка
1 - ПОЧЕМУ 16-ого июня?
Западный Township (город зюйдвеста), известный under the name of Soweto, которое первоначально было в 1904 городком dormitory для черных несовершеннолетних, стал самомоднейшим metropolis. За линиями домов и утюгов гофрированных с диезом цветов, тариф/ритм города пропитывают политику, способ, нот, танцульку и язык страны. И удары c? ur Soweto имеет отголоски в всей Африке.
Для тех достаточно стары для того чтобы вспомнить его, Soweto символизирует смелость. В четверг 16-ое июня 1976, во время арартеида, черные дети не принесли пользу от воспитательных привилегированностей; 10000 молодых людей, школьники необходимо, спущены в улицы от Soweto для мирной, неудовлетворенной демонстрации что Afrikaans научен к им, после того как он рассмотрен как язык утеснения.
ГЕКТОР PETERSON, 12 ЛЕТ старого, было первым ребенком упаденным под шарики от офицеров полиций этот день.
Авторитеты, в ответе, имели recourse к усилию. Полицейские из оружия запустили гранаты teargas в толпе и студенты, в репрессалиях, бросили камни. Когда заказ возвратил, были 152, котор умерли дет, strewing земля. Демонстрации продолжались в 1977, делающ больше чем 700 молодых жертв. 26-ого июня этого года, правительство дало вверх преподавательство Afrikaans в школах присутствуемых на исключительн чернотой, которая образовала триумф движения anti-apartheid.
Через 15 лет после, в 1991, immortalisé организации африканского единства revolt Soweto путем объявлять 16-ого июня Journée африканского ребенка. Это объявление маркировало официальное признание вклада детей к драке против арартеида.
Разрешение должно прийти от непреклонного правила от политических руководителей на большинств уровне. В 1991, когда наши президенты commemorated 16-ого июня, они сказали деиствительно: «Африканские дети будут никогда снова жертвами расправы, ill-treatment и после того как они убиты как во время massacre Soweto. » Такое разрешение должно быть найдено. Коммеморативная церемония довольно просто недостаточна.
Обязательно что правительства делают 2 важных измеренияя. Они, первым делом из, установить вверх твердое и детальное законодательство для предохранения детей. Они должны после этого сделать TAK, CTO это законодательство только будет приложено.
День африканского ребенка этого года имеет как вопрос «участие l? ребенок».
Мы начнем эти 3 темы:
1 qu? будет участие l? будет ребенок
2-Which разделом d? постарейте concerned
3-How для того чтобы ободрить участие l? ребенок
4 - Свидетельствование d? survivor «Мильтон Nkosi сегодня одним из сочинителей в вожде обслуживаний Африки BBC. Оно жило в Soweto во время бунтов июня 1976. Он был после этого школьником и он вспоминает these days сотрясал режим арартеида».
1 qu? будет участие l? ребенок
как гражданин положения (города, провинции, страны), вы имеет not only права, как то из t? выразить, d? дать образование, но также обязанности, как уважение других, приходящ к им к помощи и иметь civic поведению. Оно также то, был гражданином!
2 будет разделом d? делает время отнесл
любой ребенок от 0 до 17 лет иметь right of случаи s? выразить, d? быть услышанным и l? принятие их точка зрения.
3 как ободрить участие l? ребенок
для того чтобы дарить l? свобода d ребенка? выражение. Оно должно быть поддержано, l? ободрить, показывающ ему qu? один l? слушает, l? помогающ поговорить, примите участие и решите. Дарить l? свобода d ребенка? выражение.
С. Для того чтобы поддержать и ободрить участие детей
дети учат как и эволюционируют/движение пока принимающ участие с другими и пока входящ в в сообщении с ими. Активно участие полагает qu? они выражают их идеи и то взрослые и их равенства слушает к им, уважает их и дарит l? важность на их вопросах. Все дети? оно не имеет значение их время или их этап развития?
будьте способно s? выразить однако по-разному. Младенцы плачут, болтовня или gesticulent для того чтобы связывать пока более старые дети говорят, рисуют или используют музыкальную аппаратуру или игру для того чтобы выразить их мысли и их взволнованности. Оно ложится к родителям и к учителям для того чтобы дать к детям возможности s? выразить, «d? для того чтобы услышать» дети должны сказать и показать им qu? они принимают от серьезного их точку зрения.
B/ . Как показать с l ребенком qu? один l? слушает
одно:
- Быть внимательно и имеющеся.
- Объявить свой интерес и сконцентрировать на этом qu? он говорит в s? accroupissant к уровню самому своему.
- Ободрить l? ребенок так qu? оно s? выразьте с своей легкостью.
- Показать терпение и дать к l? время d ребенка? выразить этот qu учтно? он должен сказать.
- Положить вопросы и перефразировать сообщение l? ребенок для s? обеспечить qu? он добро включенн/понят.
- Осуществить что вроде спрашивает qu? одна чонсервная банка установки должна ободрить l? ребенок, котор нужно принять участие в переговоре или, на противоположности, для того чтобы разуверить ее d? y для того чтобы принять долю. Одно должно положить открытые вопросы для того чтобы дать к l? ребенок l? завистливость для того чтобы начать вопрос.
- Быть чувствительно к факту что если l дается? пример l? слушающ активирует с l? ребенок, это одно завещает больше клонит слушать к другим активно. L? активно слушать поможет l? ребенок для того чтобы иметь хорошее отношение с его/ее камрадами.
C/ . Как помочь l? ребенок с говорить, принимающ участие и решить
одно:
- Рассматривать что каждый ребенок имеет личный эксперимент чисто и take account of свое семейное наследие для его, социально, хозяйственно, культурно и вероисповедно также, как свой этап развития.
- Использовать разнообразность методов для того чтобы слушать к точке зрения детей и наблюдать их. Таким образом обязательно обратить внимание lorsqu детей not only? они говорят, но в всех их формах участия. Играми, чертежами и поведениями детей необходимо наблюдать и должны быть использованы как базисные данные в дальнейшем в нашем отношении с ими.
- Создать деятельности дают детям l? случай, котор нужно стать осведомленным их собственных емкостей и их собственной емкости d? принять направление d? деятельность.
- Поддержать lorsqu детей? они s? выразьте и последовать за их «черточкой» путем заедать случаи d самопроизвольно? тренирующ.
- Осуществить что дети концентрируют больше lorsqu? они учат что-то интересует их.
- Поручить интерес детей, начать их правомочности и подрегулировать RABOTы и по заведенному порядку для того чтобы улучшать встречу их потребности и позволить их принять более активно долю к происходит.
- Осуществить qu? возможно обязательно прибегнуть к измерениям d? приспособление для того чтобы дать детей имея специальные потребности возможность принимать участие в RABOTах.
- Дать к маленьким ребенк больше и больше управление их личного lorsqu внимательности? они s? в выставке способной.
- Изыскивать знать l? мнение детей на вопросах касатьются им.
объяснить к им почему такое или такое решение сделаны.
- Take account of потенциал всех маленьких ребенк и not only тех говорят наиболее весьма.
они сделать детей имеют правый d? выразить их точку зрения и d? быть активными участниками в их собственной жизни.
Оно s? поступки «правого d? быть услышанным» конвенцией Организации Объединенных Наций relating to права l? ребенок (CDE). CDE, которое было принято Организацией Объединенных Наций в ноябре 1989, перечисляет основные права человека всех детей мира. Правый d? быть предназначенным определяет с l? статья 12 конвенции, которая прочитана следующим образом:
1. Положения налево гарантируют к l? ребенок способно понимать правый d? свободно выразить свое мнение на любом вопросе l? интересовать, мнения l? должно будучи учитыванным ребенок имеет отношение на своем времени и своем STEPENи зрелости.
2. Для будьте это цель, одна податливость в частности к l? ребенок возможность d? быть услышанным в любые законном или административной процедуре l? интересовать, или сразу, или l? intermediary d? представитель или d? приспособленная организация, в дороге совместимой с правилами процедуры национального законодательства.
Soweto, 30 лет после того как
Мильтон Nkosi (G.) было 10 лет старых во время бунтов Soweto
Мильтон Nkosi сегодня одним из сочинителей в вожде обслуживаний Африки BBC. Оно жило в Soweto во время бунтов июня 1976. Он был после этого школьником и он вспоминает these days сотрясал режим арартеида.
Оно было одной из самых холодных зим всегда Южная Африка знала, и я был только 10 лет старых.
16-ого июня была одна среда как другие и я пошел к моей школе, расположенной в западных заречьях Soweto.
Песни, на начале курсов, были superb, как обычно, профессора хотели научить и мы, зрачки, мы были сконцентрированы на наших рассмотрениях конца четверти.
Неожиданно, в красивейшем средстве курса Mrs. Mofokeng, мы услышали выкрики и песни которые пришли от снаружи.
Мы не смогли больше шлих мы и мы начали посмотреть окнами.
«Не с Afrikaans! »
Я увидел тысячи студентов снесли формы различных школ и спело лозунги против арартеида.
Мы вышли для того чтобы увидеть произошло и мы немедленно пила что шнур полицейских предотвратил демонстрантов от выдвигаться.
На лентах, они написали: «Не с Afrikaans! «, «не с языком притеснителя! «, «закончил Afrikaans!
«Почему so much людей умерл?» все еще спросите Мильтон
наши профессора сказанные, что к нам возвратить в наших классах: одни зрачки повинованные но других предпочитали соединить демонстрантов.
Оно я сделал: Я вышел и я посмотрел историю двигая, там, справедливо под мои глаза.
Было что-то из частного лица в дороге в полицейские поступали: они клонились, они имели оружия и они были готовы нарисовать.
Я также заметил что они были более многочисленнSp чем обычно.
Был больше и больше мир и толпа спела больше и больше весьма.
Залаянные собаки полицейских и приспособления усилия полиций не перестали быть усиленным.
For the first time моей жизни, я увидел винтовки и гранаты teargas.
Было возбуждение в воздухе. Демонстранты сделали потеху открыто полицейских - их ушей специально: некоторые имели реально большие уши, очень уродские!
Неожиданно, напряжение было слишком сильно; полицейские крикнули с демонстрантами они имели 2 MINUTы, котор нужно разметать.
Я услышал shootings, завынные людей; гранаты teargas засвистели над моими головными и левыми тропками белизны в небе.
Я начал заплакать и закашлять: Я не смог больше стоп я.
Студенты побежали для того чтобы положить на укрытие но полицейские выпустили их собак.
Я побежал для того чтобы принять убежище в магазине га-н Khumalo, с некоторыми улицами моей школы, но не было достаточного места для того чтобы спрятать там после этого меня решили попытаться возвратить к дому.
«Они выпустили собак»
студенты, они, начали бросить камни против автомобилей полиций, и корабли поставки.
Plunderers также были с работой: было беспорядком. Я был испуган so much!
Гектор Peterson одной из первых жертв бунтов
в запутанности последовала за, я как раз вспоминает изыскать моего более молодого брата, Mfanasibili Nkosi, которое находилось в школе далеко.
Но большое один из захватов держалось между нашими 2 установками и было невозможно для меня пересечь улицу Pela для того чтобы пойти к его.
С моей третей попыткой попытаться пересечь улицу, я встретил один из моих соседей, Mbuyisa Makhubu.
Оно снесло внутри свои рукоятки ребенок кровоточил и крикнул с студентами: «Достаточно! То достаточно! «После этого он сказал к мне: «Вы делаете там? Возвращение дома! «
Я сделал половин-поворачиваю и я побежал к дому. Roadway был покрын с ботинками школьников, портфоли, сломанного стекла, камней и остатка.
Я увидел камни людей бросая на белом фургоне: оно было обращено и plunderers осажденных для того чтобы украсть замороженное мясо были внутрь.
В течение этого периода, автомобили патрулируют придали квадратную форму улицам в поиске студентов. Везде, автошин, котор сгорели и баррикад преграженные улицы.
Более поздно в после полудня, я знал что мой брат был наилучшим образом: оно приняло убежище в друзьях.
Как для мальчика я увидел в рукоятках Mbuyisa, оно было вызвано Гектор Peterson. Оно было ранено шариком и изнемогло к своим ранам.
Через 30 лет после, я все еще вспоминаю этот день как один решительный момент в драке против режима арартеида. Но почему было обязательно что то также тягостно? Почему so much умерли людей, котор?
Южная Африка траверсировала длиннюю дорогу с 16-ого июня 1976 и будущее кажется более открытым чем она forever be it, in spite of проблемы.
Я надеюсь что Юг-Африканцы воюют с как много жарой против AIDS чем они сделал его с расистским режимом арартеида.
DAG VAN het KIND AFRICAIN_ getuigenis van rescapé Milton Nkosi
Automatically translated into Dutch thanks to WorldLingo
Het thema: De participatie van het kind
1 - WAAROM OP 16 JUNI?
The West Township (de stad van het zuidwesten) geworden, bekend onder de naam van Soweto, die eerst in 1904 een slaapstad voor de zwarte mijnwerkers is geweest is, een moderne metropool. Over de rijen van huizen en golfplaten aan de levendige kleuren, doordrenkt het ritme van de stad de politiek, de manier, de muziek, de dans en de taal van het land. En het slaan van c? ur van Soweto hebben echo's in heel Afrika.
Voor degenen die voldoende oud zijn voor zich erover herinneren, zit symbool Soweto van de moed. Op Woensdag 16 juni 1976, bij de apartheid, genoten de zwarte kinderen niet van de éducationnels voorrechten; 10000 jongeren, scholieren hoofdzakelijk, zijn in de straten van Soweto voor een vredelievende manifestatie naar beneden gegaan, ontevreden dat men hun het Afrikaans onderwijst, beschouwd als de taal van de onderdrukking.
HECTOR PETERSON, 12 JAAR, bedroeg het eerste kind dat onder de kogels van de politieagenten is gevallen, vandaag.
De autoriteiten, in antwoord, een beroep doen op de kracht. Politieagenten in wapen hebben traangasgranaten in de menigte gelanceerd en de studenten, in represailles, hebben stenen geworpen. Wanneer de orde is teruggekomen, waren er 152 dode kinderen, die de bodem bezaaien. De manifestaties in 1977 doorgegaan, die meer dan 700 jonge slachtoffers maken zijn. Op 26 juni van dit jaar, heeft de regering het onderwijs van het Afrikaans in de scholen opgegeven die uitsluitend door Zwart worden bezocht, hetgeen een zege van de beweging anti-apartheid heeft gevormd.
Vijftien jaar na, in 1991, de Organisatie van de Afrikaanse eenheid immortalisé de opstand van Soweto door op 16 juni Dag te verklaren van het Afrikaanse kind. Deze verklaring heeft de officiële erkenning van de bijdrage van de kinderen tot de bestrijding van de apartheid gemarkeerd.
De oplossing moet van een onbuigzame regel komen die van de politieke leiders op het hoogste niveau uitgaat. In 1991 wanneer onze voorzitters op 16 juni hebben herdacht, zeiden zij immers: „De kinderen Afrikaans niet meer nooit slachtoffers van geweld zijn, van mishandeling en omvergeworpen zoals bij de moordpartij van Soweto zullen. “ Men moet zo'n resolutie terugvinden. Een plechtigheid ter nagedachtenis is doodeenvoudig ontoereikend.
Treffen de regeringen moeten twee belangrijke maatregelen. Zij zouden, allereerst, een stevige en uitvoerige wetgeving voor de bescherming van de kinderen moeten opstellen. Zij zouden vervolgens ervoor moeten zorgen dat deze wetgeving strikt is toegepast.
De Dag van het Afrikaanse kind van dit jaar heeft voor thema „de deelname van l? kind“.
Wij zullen deze drie thema's ontwikkelen:
1-Qu? is wat de deelname van l? kind
2-welk is het gedeelte d? leeftijd betrokken
3-Hoe de deelname van l stimuleren? kind
4 - het getuigenis d? rescapé „Milton Nkosi is vandaag een van de hoofdredacteuren van de diensten Afrika van BBC. Hij leefde aan Soweto op het moment van de oproer van juni 1976. Hij was dan scholier en hij herinnert zich deze dagen die de regeling van apartheid doen schudden“.
1-Qu? is wat de deelname van l? kind
als burger van een Staat (stad, provincie, landen), heeft jij niet alleen rechten, zoals die van t? uitspreken, d? opvoeden, maar eveneens van de plichten, zoals de anderen eerbiedigen, hun te hulp komen en een burgerlijk gedrag hebben. Het is eveneens dat, burger zijn!
2-Welk zijn het gedeelte d? leeftijd betrokken
heeft Ieder kind van 0 tot 17 jaar recht van de gelegenheden van s? uitspreken, d? gehoord worden en l? inwilliging hun standpunt.
3-Hoe de deelname van l stimuleren? kind
aan l toestaan? kind de vrijheid d? uitdrukking. Men moet het ondersteunen, l? aanmoedigen, hem tonend qu? men l? beluisteren, l? helpend spreken, om deel te nemen en om te besluiten. Aan l toestaan? kind de vrijheid d? uitdrukking.
A/. De deelname van de kinderen ondersteunen en stimuleren
leren de kinderen en evolueren door met de anderen deel te nemen en door in te gaan in communicatie met hen. Een actieve deelname veronderstelt qu? zij opperen hun ideeën en waarnaar de volwassenen en hun paren ze luisteren, eerbiedigen ze en kennen van l toe? belang aan hun woorden. Alle kinderen? weinig voert hun leeftijd of hun ontwikkelingsstadium in?
zijn in staat van s? uitspreken hoewel verschillend. De babys huilen, babbelen of gesticulent om mee te delen terwijl de oudere kinderen spreken, tekenen of gebruiken een instrument van muziek of het spel om hun gedachten en hun ontroeringen uit te spreken. Het is aan de ouders en aan de opvoeders om aan de kinderen gelegenheden van s te geven? uitspreken, „d? horen“ wat de kinderen hebben om te zeggen en om hun qu te tonen? zij nemen serieus hun standpunt.
B/ . Hoe aan l kind qu tonen? men l? luistert
men moet:
- Oplettend en beschikbaar zijn.
- Zijn belang aanduiden en zich op dit qu concentreren? genoemde hij in s? accroupissant om zich op zijn niveau te zetten.
- L stimuleren? kind teneinde qu? hij s? spreekt aan zijn gemak uit.
- Blijk van geduld geven en aan l geven? kind de tijd d? dit qu mondeling uitspreken? hij heeft om te zeggen.
- Vragen stellen en paraphraser het bericht van l? kind voor s? qu waarborgen? men begrijpt het goed.
- Te beseffen dat het soort vragen qu? men legt kan is l stimuleren? kind aan het gesprek deel te nemen of, integendeel, het afraden d? er aandeel nemen. Men moet geschilpunten stellen om aan l te geven? kind l? lust om het onderwerp te ontwikkelen.
- Gevoelig voor het feit zijn dat als men l geeft? voorbeeld van l? luistert actief aan l? het kind, deze zullen meer de neiging hebben om naar de anderen actief te luisteren. L? luistert actief zal helpen l? kind om goede verslagen met zijn kameraden te hebben.
C/ . Hoe l helpen? kind te spreken, om deel te nemen en om te besluiten
moet men:
- Dat elk kind een persoonlijke ervaring bezit die hem schoon is en met zijn familie-, sociaal, economisch erfdeel rekening houden, cultureel en religieus achten alsmede van zijn ontwikkelingsstadium.
- Een verscheidenheid van methoden gebruiken om naar het standpunt van de kinderen te luisteren en ze te observeren. Men moet dus voor de kinderen aandacht hebben niet alleen lorsqu? zij spreken, maar in al hun vormen van deelname. De spelen, de tekeningen en het gedrag van de kinderen moeten geconstateerd zijn en moeten als referentiepunten vervolgens in onze verslagen met hen dienen.
- Activiteiten creëren die aan de kinderen l geven? gelegenheid om zich van hun eigen capaciteiten en hun eigen macht d bewust te worden? het directoraat d aanvaarden? een activiteit.
- De kinderen ondersteunen lorsqu? zij s? en hun „aanloop“ volgen door de gelegenheden spreken d spontaan te grijpen uit? scholing die zich voordoen.
- Te beseffen dat de kinderen zich lorsqu concentreren? zij leren iets die ze interesseert.
- De interesten van de kinderen ontvangen, hun bevoegdheden ontwikkelen en de activiteiten en de routine in orde brengen om beter op hun behoeften te antwoorden en om hun toe te laten om actiever aan deel te nemen wat gebeurt.
- Qu beseffen? men moet misschien op maatregelen d een beroep doen? aanpassing om aan de kinderen die van de speciale behoeften te geven de mogelijkheid hebben om aan de activiteiten deel te nemen.
- Aan de jonge kinderen steeds meer de lorsqu controle van hun persoonlijke zorgen geven? zij s? tonen erover bekwaam.
- Proberen om l te kennen? mening van de kinderen over de vragen die ze treffen.
hun uitleggen waarom de dit of dat beslissing is genomen.
- met het potentieel van alle jonge kinderen en niet alleen maar daarvan rekening houden die het meest zeer spreken.
hebben de kinderen het recht d? hun standpunt en d uitspreken? actieve deelnemers in hun eigen leven zijn.
Hij s? handelt over „het recht d? gehoord worden“ die door de Overeenkomst van de Verenigde Naties betreffende de rechten van l wordt erkend? kind (CDE). CDE, die door de Verenigde Naties in november 1989 werd goedgekeurd, omvat de fundamentele menselijke rechten van alle kinderen van de wereld. Het recht d? gehoord worden aan l wordt aangegeven? artikel 12 van de Overeenkomst, die zich als volgt leest:
1. De Staten delen garanderen aan l? kind dat in staat van onderscheiding het recht d is? zijn mening vrij uitspreken over elke vraag l? zich interesserend, de meningen van l? kind naar behoren wordt in overweging genomen gezien zijn leeftijd en zijn graad van rijpheid.
2. Daartoe zal men met name aan l geven? kind de mogelijkheid d? in elke of administratieve gerechtelijke procedure gehoord worden l? zich interesserend, ofwel direct, ofwel per l? bemiddelaar d? een vertegenwoordiger of d? een aangewezen instantie, op verenigbare wijze met de regels voor procedure van de nationale wetgeving.
Soweto, dertig jaar na
Milton Nkosi (g.) hadden tien jaar bij de oproer van Soweto
Milton Nkosi zijn vandaag een van de hoofdredacteuren van de diensten Afrika van BBC. Hij leefde aan Soweto op het moment van de oproer van juni 1976. Hij was dan scholier en hij herinnert zich deze dagen die de regeling van apartheid doen schudden.
Het was een van de koudste winters dan ooit heeft gekend Zuid-Afrika, en ik had alleen maar tien jaar.
Op 16 juni waren een woensdag zoals de anderen en ik me aan mijn school teruggaf, gelegen in de westelijke wijken van Soweto.
De smalle zijdes, aan het begin van de koersen, waren schitterend, zoals gewoonlijk, de leraren hadden lust geweest om te onderwijzen en, de leerlingen, hadden wij ons op onze onderzoeken naar eind van kwartaal geconcentreerd.
Plotseling aan het mooie midden van de koers van Mevrouw Mofokeng, hebben wij schreeuwen en smalle zijdes gehoord die van buitenkant kwamen.
Wij konden ons niet meer concentreren en wij zijn beginnen door de vensters te kijken.
„Niet aan het Afrikaans! “
Ik heb duizenden studenten gezien die uniformen van verschillende scholen droegen en die van de slogans tegen de apartheid zongen.
Wij zijn weggegaan zien wat gebeurde en wij meteen hebben gezien een touw van politieagenten de demonstranten verhinderden om vooruit te gaan.
Op de wimpels, hadden zij geschreven: „Niet aan het Afrikaans! „, „niet aan de taal van de onderdrukker! „, „Geëindigde het Afrikaans!
„Waarom zijn zolang personen?“ gestorven stelt zich nog Milton vragen
Onze leraren ons hebben gezegd om in onze zalen van klasse binnen te komen: bepaalde leerlingen hebben gehoorzaamd maar van anderen hebben verkozen naar de demonstranten terug te keren.
Het is wat ik heb gedaan: ik ben weggegaan en ik heb de in werking Geschiedenis, daar, rechtvaardig onder mijn ogen gekeken.
Er was iets van particulier in de manier waarop de politieagenten zich bevatten: zij waren gespannen, zij hadden wapens en zij waren bereid om te trekken.
Ik heb eveneens opgemerkt dat zij talrijker waren dan gewoonlijk.
Er was meer en meer wereld en de menigte zong steeds zeer.
De honden van de politieagenten aboyaient en het hulpmiddel van de krachten van de orde hield niet op met versterkt te worden.
Voor de eerste keer van mijn leven, zag ik traangasgeweren en bommen.
Hij er had van de opwinding in de lucht. Demonstranten spotten zich openlijk met de politieagenten - van hun oren vooral: sommige hadden echt grote oren, zeer lelijk!
Plotseling is de spanning te sterk geweest; de politieagenten hebben aan de demonstranten geschreeuwd die zij twee minuten hadden om zich te verspreiden.
Ik heb een schieten gehoord, mensen brulden; de traangasgranaten floten boven mijn hoofd en lieten witte slierten in de hemel.
Ik ben beginnen te huilen en te hoesten: ik kon niet meer stoppen.
De studenten liepen om zich aan de schuilplaats te zetten maar de politieagenten hebben hun honden losgelaten.
Ik heb me in de winkel van de Heer Khumalo vluchten, aan enkele straten van mijn school gelopen, maar er was niet genoeg plaats om zich er te verbergen dan ik heb besloten om te proberen om aan het huis binnen te komen.
„Zij hebben de honden“
de studenten, zij, waren beginnen losgelaten stenen tegen de auto's van de politie, en de leveringsvoertuigen te werpen.
De plunderaars eveneens waren aan het werk: het was de chaos. Ik had zo angst!
Hector Peterson is één van de eerste slachtoffers van de oproer
in de verwarring die heeft gevolgd, ik herinnert zich net mijn jongste broer, Mfanasibili Nkosi zoeken, die in een school niet ver was.
Maar groot van de gevechten vonden tussen onze twee instellingen plaats en het was me onmogelijk om de straat over te steken schilde om naar zijne te gaan.
AAN mijn derde poging om de straat te proberen over te steken, heb ik een van mijn buren ontmoet, Mbuyisa Makhubu.
Hij droeg in zijn armen een kind dat bloedde en schreeuwde aan de studenten: „Dat voldoet! Dat voldoet! „Vervolgens heeft hij me gezegd: „Qu'est-ce-que doet jij daar? Komt bij toi binnen! „
Ik heb demi-tour gedaan en ik heb naar het huis gelopen. De rijweg werd van schoenen van scholieren, schooltassen bedekt, gebroken glas, stenen en resten.
Ik heb mensen stenen op een witte bestelwagen zien werpen: zij heeft zich omgegooid en plunderaars hebben zich gestort om het ingevroren vlees te vliegen die binnen waren.
Gedurende deze tijd quadrillaient de auto's patrouille de straten aan het onderzoek van studenten. Overal brandden banden en barricades blokkeerden de straten.
Later in het 's middags, heb ik geweten dat mijn broer goed ging: hij was bij vrienden gevlucht.
Wat de jongen betreft die ik in de armen van Mbuyisa had gezien, heette hij Hector Peterson. Hij werd per kogel verwond en bezweken voor zijn verwondingen.
Dertig jaar na, herinner ik me nog deze dag zoals een een moment beslissend in de bestrijding van de regeling van apartheid. Maar waarom men wat dat is eveneens pijnlijk nodig heeft gehad? Waarom zolang personen zijn gestorven?
Zuid-Afrika heeft een lange weg sinds 16 juni 1976 doorlopen en de toekomst lijkt meer open dan hij het nooit, ondanks de problemen is geweest.
Ik hoop dat Zuidafrikaans met een net zoveel hitte tegen AIDS zal strijden dat zij het met de racistische regeling van apartheid hebben gedaan.
يوم من طفلة [أفريكين] شهادة من باقية [ميلتون] [نكوس]
Automatically translated into Arabic thanks to WorldLingo
موضوع: المشاركة الطفلة
1 - لماذا في يونيو - حزيران 16?
أصبح المنطقة غربيّة (المدينة ال [سوث-وست]), يعرف [أوندر ث نم وف] [سوتو], أيّ في البداية كان في 1904 عنبر مدينة لالقاصر سوداء, عاصمة حديثة. إلى ما بعد الخطوط من منازل وحدائد يغضّن مع اللون طرف حادّ, يتشرّب المعدل/إيقاع من المدينة السياسة, النمط, اللون موسيقى, الرقص واللغة من البلد. وأنباض ال [ك]? يتلقّى [أور] [سوتو] صدى في كلّ إفريقيا.
ل أنّ أيّ يكون بشكل كاف قديمة أن يتذكّر هو, يرمز [سوتو] شجاعة. في يوم الأربعاء يونيو - حزيران 16, 1976, [أت ث تيم وف] عزل عنصريّ, لم يربح الأطفال سوداء من الامتيازات تربويّة; 10000 نزلت الناس شابّة, [سكهوولبوي] أساسا, في الشوارع من [سوتو] لسلميّة, يكدّر مظاهرة أنّ ال [أفريكنس] علمت إلى هم, يعتبر كاللغة الإضطهاد.
أجبرت [بترسن], 12 [يرس ولد], كان الطفلة أولى يسقط تحت الكرات من الشرطة ضابطات هذا يوم.
تلقّى السلطات, في جوابة, استعانة إلى القوة. رمى ضابط شرطة من سلاح يطلق غاز مسيّل للدموع قنبلة يدويّة في حشد والطالبات, في إنتقام, أحجار. عندما رجع الأمر, هناك كان 152 يمات أطفال, ينثر الأرض. استمرّ المظاهرات في 1977, يجعل أكثر من 700 ضحايا شابّة. في يونيو - حزيران 26 من هذا سنة, أعطى الحكومة فوق التعليم من ال [أفريكنس] في المدارس يحضر حصريّا بالأسود, أيّ مثّل إنتصار من الحركة [أنتي-برثيد].
خمسة عشر سنون بعد, في 1991, [أرغنيزأيشن وف فريكن ونيتي] [إيمّورتليس] الثورة [سوتو] ب يفيد في يونيو - حزيران 16 [جوورن] من الطفلة [أفريكن]. علم هذا إعلان التمييز رسميّة من المساهمة من الأطفال إلى المعركة ضدّ عزل عنصريّ.
الحل ينبغي أتيت من قاعدة قابل للإنثناء ينبعث من الزعيمات سياسيّة على ال كثير مستوى. في 1991, عندما قال رؤساءنا يحتفل في يونيو - حزيران 16, هم حقّا: "سيكون الأطفال [أفريكن] أبدا ثانية ضحايا العنف, [إيلّ-ترتمنت] ويقتل بما أنّ [أت ث تيم وف] المذبحة [سوتو]. " هذا قرار سوفت كنت أسّست. مرسم تذكاريّة الى حدّ بعيد ببساطة غير كاف.
هو ضروريّة أنّ يأخذ الحكومات اثنان قياسات مهمّة. هم سوفت, أولى من كلّ, ثبتت فوق متينة وتشريع مفصّلة للحماية من الأطفال. هم سوفت بعد ذلك جعلت [س ثت] هذا تشريع يكون بدقّة طبّقت.
اليوم من الطفلة [أفريكن] من هذا سنة يتلقّى كموضوع "المشاركة ال [ل]? طفلة".
نحن سنطوّر هذا ثلاثة مواضيع:
1 [قو]? ماذا المشاركة ال [ل]? يكون طفلة
[2-وهيش] القسم [د]? عتّقت يقلق
[3-هوو] أن يشجّع المشاركة ال [ل]? طفلة
4 - شهادة [د]? باقية "[ميلتون] [نكوس] اليوم واحدة من الكاتبات في رئيس من إفريقيا خدمات من ال [بّك]. هو عاش في [سوتو] [أت ث تيم وف] المشاغبات يونيو - حزيران 1976. هو كان بعد ذلك [سكهوولبوي] ويتذكّر هو [ثس دس] أيّ هزّ الأسلوب العزل عنصريّ".
1 [قو]? ماذا المشاركة ال [ل]? طفلة
كمواطنة من دولة (مدينة, محافظة, بلد), أنت يتلقّى ليس فحسب حقوق, مثل أنّ من [ت]? أن عبّر عن, [د]? يتلقّى أن يربّي, غير أنّ أيضا واجب رسم, مثل يحترم الأخرى, يأتي إلى هم إلى مساندة وأن تصرف مدنيّة. هو أيضا أنّ, يكون مواطنة!
2 أيّ يكون القسم [د]? يتمّ عمر تعلّق
أيّ طفلة من 0 إلى 17 سنون يتلقّى يصحّ من المناسبات ال [س]? أن عبّر عن, [د]? أن يكون سمعت و [ل]? قبول [بوينت وف فيو] هم.
3 كيف أن يشجّع المشاركة ال [ل]? طفلة
أن يمنح [ل]? طفلة حرية [د]? تعبير. هو سوفت كنت ساندت, [ل]? أن يشجّع, يبديه [قو]? واحدة [ل]? يستمع, [ل]? ساهمت يساعد أن يتكلّم, وقرّرت. أن يمنح [ل]? طفلة حرية [د]? تعبير.
[ويث/]. أن يساند وشجّعت المشاركة من الأطفال
يعلم الأطفال كيف ويتطوّر/حركة بينما يساهم مع الأخرى وبينما يدخل في اتّصال مع هم. مشاركة نشطة يفترض [قو]? هم عبّر عن أفكارهم وأنّ البالغات وتكافؤهم يستمع إلى هم, يحترمهم ويمنح [ل]? أهمية على مواضيعهم. كلّ أطفال? لا يهمّ هو عمرهم أو مرحلتهم التطوير?
قادرة من [س]? أن عبّر عن مع ذلك بطريقة مختلفة. يصرخ الأطفال, إصطكاك أو [جستيكلنت] أن يتّصل بينما الأطفال قديمة يتكلّمون, يسحب أو يستعمل جهاز موسيقيّة أو اللعبة أن عبّر عن أفكارهم وعواطفهم. هو يسقط إلى الوالد وإلى المعلمات أن يعطي إلى الأطفال فرص ال [س]? أن عبّر عن, "[د]? أن يسمع" ماذا الأطفال يضطرّ قلت وأن يبديهم [قو]? هم يأخذون من جدّيّة ال هم [بوينت وف فيو].
B/ . كيف أن يبدي مع [ل] طفلة [قو]? واحدة [ل]? يستمع
واحدة ينبغي:
- أن يكون منتبهة ويتوفّر.
- أن يعلن فائدته وأن يركّز على هذا [قو]? هو يقول في [س]? [أكّرووبيسّنت] إلى مستوى بنفسي ه.
- أن يشجّع [ل]? طفلة هكذا [قو]? هو [س]? عبّر عن مع سهولته.
- أن يبدي صبر وأن يعطي إلى [ل]? طفلة وقت [د]? أن عبّر عن هذا [قو] شفويّا? هو يضطرّ قلت.
- أن يضع أسئلة وأن يعيد الرسالة ال [ل]? طفلة ل [س]? أن يضمن [قو]? هو بئر مدرجة/يفهم.
- أن يحقّق أنّ النوع الأسئلة [قو]? واحدة تجهيز علبة أن يشجّع [ل]? طفلة أن يكون ساهمت في المحادثة أو, على العكس, أن يصدّ هو [د]? [ي] أن يأخذ سهم. واحدة ينبغي وضعت أسئلة مفتوحة أن يعطي إلى [ل]? طفلة [ل]? غيرة أن يطوّر الموضوع.
- أن يكون حسّاسة إلى الحقيقة أنّ إن [ل] يكون أعطيت? مثال ال [ل]? يستمع ينشّط مع [ل]? يريد طفلة, هذا واحدة أكثر يميل أن يستمع إلى الأخرى بنشاط. [ل]? نشطة يستمع سيساعد [ل]? يتلقّى طفلة أن علاقة جيّدة مع [هيس/هر] رفيقات.
C/ . كيف أن يساعد [ل]? ينبغي طفلة مع يتكلّم, يساهم وأن يقرّر
واحدة:
- أن يعتبر أنّ يتلقّى كلّ طفلة تجربة شخصيّة أيّ يكون نظيفة وأن [تك كّوونت وف] ه أسرة وراثة ل ه, اجتماعيّة, اقتصاديّة, ثقافيّة ودينيّة [أس ولّ س] مرحلته التطوير.
- أن يستعمل تنوع الطرق أن يستمع إلى ال [بوينت وف فيو] من الأطفال وأن يلاحظهم. هو لذلك ضروريّة أن يدفع إنتباه إلى الأطفال ليس فحسب [لورسقو]? هم يتكلّمون, غير أنّ في كلّهم أشكال المشاركة. اللعب, الرسوم والتصرفات من الأطفال ينبغي كنت لاحظت وينبغي كنت استعملت ك [بنش مرك] بعد ذلك في علاقتنا مع هم.
- أن يخلق أنشطة أيّ يعطي الأطفال [ل]? مناسبة أن يصبح مدركة من هم خاصّة قدرات وهم خاصّة قدرة [د]? أن يفترض الاتّجاه [د]? نشاط.
- أن يساند الأطفال [لورسقو]? هم [س]? عبّر عن وأن يتبع هم "إندفاع" ب على قبض المناسبات [د] تلقائيّا? يدرّب أيّ يكون قدّمت.
- أن يحقّق أنّ يركّز الأطفال كثير [لورسقو]? هم يعلمون شيء أيّ يهمّهم.
- أن يحمّل فائدة من الأطفال, أن يطوّر كفاءاتهم وأن يعيد الأنشطة والروتينيّة [إين وردر تو] حسنت لقاء حاجاتهم وأن يسمحهم أن يأخذ أكثر سهم نشطة إلى ماذا يقع.
- أن يحقّق [قو]? ربّما هو ضروريّة أن يتردّد إلى قياسات [د]? تكييف أن يعطي الأطفال يتلقّى حاجات خاصّة الإمكانية من يساهم في الأنشطة.
- أن يعطي إلى ال [يوونغ شلد] [مور ند مور] التحكم من هم شخصيّة عناية [لورسقو]? هم [س]? في عرض يمكن.
- أن يبحث أن يعرف [ل]? رأي من الأطفال على الأسئلة أيّ يلمسهم.
أن يفسّر إلى هم لما مثل هذا أو هذا قرار يكون جعلت.
- أن [تك كّوونت وف] الإحتمال من [ألّ ث] [يوونغ شلد] وليس فحسب من أنّ أيّ يتكلّم أكثر جدّا.
يتلقّى هم أتمّت أطفال ال يصحّ [د]? أن عبّر عن هم [بوينت وف فيو] و [د]? أن يكون مشتركات نشطة في هم خاصّة حياة.
هو [س]? أعمال من "يصحّ [د]? أن يكون سمعت" أيّ يكون ميّزت بالإتّفاق من الالأمم المتّحدة [رلتينغ تو] الحقوق ال [ل]? طفلة ([كد]). يعدّ ال [كد], أيّ كان تبنّيت بالالأمم المتّحدة في نوفمبر - تشرين الثّاني 1989, الحقوق الإنسان أساسيّة من [ألّ ث] أطفال من العالم. يصحّ [د]? عيّنت أن يكون نويت مع [ل]? مادة 12 من الإتّفاق, أيّ يكون قرأت [أس فولّووس]:
1. الدول يسارا يضمنون إلى [ل]? طفلة الذي يكون قادرة من يفهم صحّ [د]? أن بحرّيّة عبّر عن رأيه على أيّ سؤال [ل]? يهمّ, آراء ال [ل]? يتلقّى طفلة يكون كما ينبغي [تك ينتو كّوونت] إحترام في عمره ودرجته النضج.
2. ل يريد هذا غرض, واحدة مرونة [إين برتيكلر] إلى [ل]? طفلة الإمكانية [د]? أن يكون سمعت في أيّ جائز أو [أدمينيسترتيف بروسدور] [ل]? يهمّ, إمّا مباشرة, أو ب [ل]? وسيطة [د]? ممثلة أو [د]? يكيّف تنظيم, في طريق متوافقة مع ال [رول وف بروسدور] من ال [نأيشنل لجسلأيشن].
[سوتو], ثلاثون سنون عقب
كان [ميلتون] [نكوس] ([غ.]) عشرة [ير ولد] [أت ث تيم وف] المشاغبات [سوتو]
[ميلتون] [نكوس] اليوم واحدة من الكاتبات في رئيس من إفريقيا خدمات من ال [بّك]. هو عاش في [سوتو] [أت ث تيم وف] المشاغبات يونيو - حزيران 1976. هو كان بعد ذلك [سكهوولبوي] ويتذكّر هو [ثس دس] أيّ هزّ الأسلوب العزل عنصريّ.
هو كان واحدة من الأشتية باردة أكثر أيّ في أيّ وقت جنوب افريقيا عرف, وكان أنا فقط عشرة [ير ولد].
في يونيو - حزيران كان 16 واحدة يوم الأربعاء مثل الأخرى وأنا ذهبت إلى مدرستي, يحدّ في المناطق غربيّة [سوتو].
كان الأغنيات, في البداية من المسالك, قد كانوا ممتازة, بما أنّ معتادة, الأستاذات أرادوا أن يعلم ونا, التلميذات, نحن كان ركّزت على فحوصاتنا النهاية الربع.
فجأة, في الوسط جميلة من المسلك ال [مرس.] [موفوكنغ], سمع نحن صرخات وأغنيات أيّ أتى من خارج.
نحن استطعنا لم [أني موش] ركاز نا وبدأ نحن أن ينظر بالنافذات.
"لا مع ال [أفريكنس]! "
رأى أنا آلاف الطالبات الذي حمل بدلة من مدارس مختلفة وأيّ غنّى شعارات ضدّ عزل عنصريّ.
نحن تركنا أن يرى ماذا وقع ونحن فورا منشار أنّ منع حبل الضابط شرطة العارضات من يتقدّم.
على العلم خفّاق, كان هم قد كتبوا: "لا مع ال [أفريكنس]! ", "لا مع اللغة من ال [أبّرسّور]! أنهى ", "ال [أفريكنس]!
"لما كثيرا من الناس مات?" بعد استنطقتبنفسي [ميلتون]
أستاذاتنا يقال إلى نا أن يرجع في قاعت الدرسنا: فضّل تلميذات مؤكّدة يطاع غير أنّ من أخرى أن يتلاقى العارضات.
هو ماذا أنا أتمّت: أنا تركت ونظر أنا في التاريخ يتحرّك, هناك, بشكل صحيح تحت أعيني.
هناك كان شيء من فردة خاصّة في الطريق في أيّ الضابط شرطة تصرّفوا: هم كان ملت, تلقّى هم أسلحة وهم كانوا يتأهّب أن يسحب.
أنا أيضا لاحظت أنّ كان هم أكثر يتعدّد من عادة.
هناك كان [مور ند مور] عالم وغنّى حشد [مور ند مور] جدّا.
لم يوقف الكلاب من الضابط شرطة ينبح والأداة من الشرطة قوة يكون يعزّز.
[فور ث فيرست تيم] من حياتي, رأى أنا بنادق وغاز مسيّل للدموع قنبلة يدويّة.
هناك كان إثارة في الهواء. عارضات جعلوا حالة لهو علانيّة من الضابط شرطة - آذانهم خصوصا: بعض تلقّى آذان كبير حقّا, جدّا قبيحة!
فجأة, كان التوتر أيضا قوّيّة; صاح الضابط شرطة مع العارضات الّذي هم تلقّوا اثنان دقائق أن يفرق.
أنا سمعت تصويبات, الناس يعوى; الغاز مسيّل للدموع صفّى قنبلة يدويّة فوق ي رئيسيّة ويسرى أبيض آثار في السماء.
أنا بدأت أن يصرخ وسعلت: أنا استطعت لم [أني موش] موقف ي.
ركض الطالبات أن يضعبنفسي في المأوى غير أنّ الضابط شرطة أطلقوا كلابهم.
أنا ركضت أن يأخذ مأوى في المتجر ال [مر.] [كهوملو], مع بعض شوارع من مدرستي, غير أنّ [ب] هناك لم بما فيه الكفاية مكان أن يخفي هناك بعد ذلك أنا قرّر أن يحاول أن يرجع إلى المنزل.
"أطلق هم الكلاب"
الطالبات, هم, بدأ أن يرمي أحجار ضدّ الشرطة سيارات, والعربات التسليم.
كان ال [بلوندرر] أيضا مع عمل: هو كان حالة فوضى. أنا كنت يخشى كثيرا!
متغطرس [بترسن] واحدة من الضحايا أولى من المشاغبات
في الإرباك أيّ تبع, أنا فقط يتذكّر أن يتلقّى بحثت أخي شابّة, [مفنسبيلي] [نكوس], أيّ كان في مدرسة لا بعيدا.
غير أنّ الكبيرة أمسكت واحدة من الإلتزامات كان بين نا اثنان إقامات وهو كان مستحيلة ل ي أن يعبر الشارع [بلا] أن يذهب نحو خاصّتي.
مع محاولتي ثالثة أن يحاول أن يعبر الشارع, التقى أنا واحدة من جاري, [مبويسا] [مكهوبو].
هو حمل داخل [أرمس] ه طفلة الذي نزف وصاح مع الطالبات: "أنّ يكون كافي! أنّ كافي! "بعد ذلك قال هو إلى ي: "ماذا أنت تجعل هناك? عودة [أت هوم]! "
جعل أنا [هلف-تثرن] وأنا ركضت نحو المنزل. غطّيت الطريق كان مع أحذية من [سكهوولبوي], محافظ, يكسر زجاج, أحجار وأثر.
أنا رأيت الناس يرمي أحجار على شاحنة مقفلة بيضاء: هو كان عكست ومن ال [بلوندرر] يعجّل أن يسرق اللحظ مجمّدة أيّ كان داخلا.
أثناء هذا وقت, ربّع السيارات الدورية الشوارع في البحث الطالبات. في كلّ مكان, من الإطار العجلة يحرق ومن المتاريس الشوارع يسدّ.
فيما بعد في الالعصر, عرف أنا أنّ أخي كان جيّدا: هو كان قد أخذ مأوى في صديقات.
بما أنّ لالفتى أنّ أنا كنت قد رأيت في ال [أرمس] [مبويسا], دعات هو كان متغطرس [بترسن]. جرحت هو تلقّى يكون بكرة وخضع إلى أجراحه.
ثلاثون سنون بعد, يتذكّر أنا بعد هذا يوم مثل واحدة عزم حاسمة في المعركة ضدّ الأسلوب العزل عنصريّ. غير أنّ لماذا كان هو ضروريّة أنّ أنّ أيضا مؤلمة? لماذا كثيرا من الناس يمات?
جنوب افريقيا اجتاز طريق طويلة منذ يونيو - حزيران 16, 1976 ويظهر المستقبل أكثر مفتوحة من هو دائما [ب يت], [إين سبيت وف] المشاكل.
أنا آمل أنّ سيتنازع ال [سوث-فريكنس] مع مثل كثير حرارة ضدّ ال [أيدس] من هم أتمّ هو مع الأسلوب عنصريّة عزل عنصريّ.